Det är över nu. Det är dags för livet att ta vid. Den här gången segrade livet, hoppet och framtiden. Vår framtid.
Jag sitter i min hotellsäng i Oslo, men vill egentligen bara åka hem och krama på min kärlek. Han, den varma, mjuka, vackra och fantasktiska mannen som är min man.
Det är särskilt trist att jag inte här hos honom idag. Det är en stor dag. Det är början på resten av vår framtid tillsammans. För det är nu helt klart att vi har en framtid tillsammans.
Det är över på riktigt nu. Vi fick beskedet idag. Tomas har inte cancer längre.
Idag är en bra dag. En helt fantastisk dag. Faktiskt den bästa.
Vi vann.
tisdag 16 november 2010
söndag 10 oktober 2010
Före/efter
Nu har vi äntligen gjort det!
Vi har pratat om det länge - men till slut blev det i alla fall av. Även om jag inte trodde att det skulle hända förrän det var över ungefär så är det klart. Vi har renoverat vårt kök och badrum. Det blev en resa utan dess like, men det var helt klart värt det!
Jag har tyvärr inga "före bilder" från precis innan renoveringen, utan dessa bilder är från när vi var på visningen av lägenheten. Därför ser det inte exakt ut som när vi flyttat in, men grunden är ändå densamma.
Köket hade fina gamla hederliga funkisskåpluckor. Något som jag uppskattde mycket, men de var lite trasiga och fungerade inte som de skulle. Skåpen var lite allmänt ofräscha inuti och förvaringen var allt annat än optimal. Dessutom sakandes både spisfläkt och diskmaskin. Fönstret har bytts sedan denna bild togs, tack och lov. Det gamla fönstret hade sådana glipor att man hörde ljud utifrån lika bra med det öppet som stängt. Men när det byttes så sattes det dit en list som färgen flagnade på så fort det kom en droppe vatten på det. (Vilket det givetvis kan få i ett fönster). Dessutom hade vattenlåset under diskbänken mer rost än färg kvar.
Badrummet ser ganska fint ut på bilden, men det som inte syns är den flagnade färgen på dörrkarmen och att listen var mörken vid tröskeln. Golvbrunnen som aldrig gick att få ren. Att toalettstolen satt löst. Det var borrhår i kaklet både här och där. Handfatet hindrades från att luta genom en träbit instucken bakom det och duscstången var provisoriskt uppsatt med en plastbit som täckte hålet där den borrats fast. Ni förstår, det var inte roligt. Det var också ideligen stopp i avloppet under handfatet, vilket gjorde att vattnet vände uppåt och rann ut på golvet.
Med andra ord, jag saknar inte vårt gaml kök och badrum.
Att det då äntligen blev av har jag min bättre hälft att tacka för. Tack - Tomas. Han var den som drev och ledde hela projektet renovering. Jag hade väl hand om den ekonomisk biten, men inte mycket mer. Jag är så glad att han tog tag i det, för annars hade det nog aldrig hänt. Det kändes som ett stort ogreppbart projekt och det blev också så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Vi var tvugna att flytta ut under tiden, eftersom vi under flera veckar inte hade varken tolett eller dusch. Under tiden bodde vi hos Tomas moster och hennes man i Solna. Tusen tack för det! Vi kunde inte ha löst bostadsfrågan bättre.
Här har vi köket under och efter renoveringen. Det som inte syns här är en undebar grön vägg som är till höger i denna bild. Vi har även satt in ett helt nytt skåp på en yta bredvid kylskåpet som tidigare var helt outnyttjad, vilket underlättar förvaringen mycket i vårt lilla kök. Notera särskilt diskmaskinen. Det finns inget vackrare ljud än när vi sätter igång den, det är som musik för mina öron.
Badrummet var det som revs ut först. Det såg rent ut sagt förjävligt ut under. Jag hade väldigt svårt att se att det någonsin skulle bli något meningsfullt av det igen. Allt byttes i badrummet, ända fram till stammen (utom rören till elementet). Vi rev ut gjutjärnsbadkaret som slogs sönder med slägga och ersatte det med en vikbar duschvägg. Vi fick loss massor av plats och vårt lilla badrum har nu även framdraget el och vatten till tvättmaskin, även om det inte är något som känner behov av i dagsläget. Det känns också så mycket större. Vi har har golvvärme, handdukstork och faktiskt ett skåp att ställa in alla våra saker i.
Jag är så glad att det är över och givetvis var det värt det, men det dröjer nog innan jag gör något liknande igen.
Vi har pratat om det länge - men till slut blev det i alla fall av. Även om jag inte trodde att det skulle hända förrän det var över ungefär så är det klart. Vi har renoverat vårt kök och badrum. Det blev en resa utan dess like, men det var helt klart värt det!
Jag har tyvärr inga "före bilder" från precis innan renoveringen, utan dessa bilder är från när vi var på visningen av lägenheten. Därför ser det inte exakt ut som när vi flyttat in, men grunden är ändå densamma.
Köket hade fina gamla hederliga funkisskåpluckor. Något som jag uppskattde mycket, men de var lite trasiga och fungerade inte som de skulle. Skåpen var lite allmänt ofräscha inuti och förvaringen var allt annat än optimal. Dessutom sakandes både spisfläkt och diskmaskin. Fönstret har bytts sedan denna bild togs, tack och lov. Det gamla fönstret hade sådana glipor att man hörde ljud utifrån lika bra med det öppet som stängt. Men när det byttes så sattes det dit en list som färgen flagnade på så fort det kom en droppe vatten på det. (Vilket det givetvis kan få i ett fönster). Dessutom hade vattenlåset under diskbänken mer rost än färg kvar.
Badrummet ser ganska fint ut på bilden, men det som inte syns är den flagnade färgen på dörrkarmen och att listen var mörken vid tröskeln. Golvbrunnen som aldrig gick att få ren. Att toalettstolen satt löst. Det var borrhår i kaklet både här och där. Handfatet hindrades från att luta genom en träbit instucken bakom det och duscstången var provisoriskt uppsatt med en plastbit som täckte hålet där den borrats fast. Ni förstår, det var inte roligt. Det var också ideligen stopp i avloppet under handfatet, vilket gjorde att vattnet vände uppåt och rann ut på golvet.
Med andra ord, jag saknar inte vårt gaml kök och badrum.
Att det då äntligen blev av har jag min bättre hälft att tacka för. Tack - Tomas. Han var den som drev och ledde hela projektet renovering. Jag hade väl hand om den ekonomisk biten, men inte mycket mer. Jag är så glad att han tog tag i det, för annars hade det nog aldrig hänt. Det kändes som ett stort ogreppbart projekt och det blev också så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Vi var tvugna att flytta ut under tiden, eftersom vi under flera veckar inte hade varken tolett eller dusch. Under tiden bodde vi hos Tomas moster och hennes man i Solna. Tusen tack för det! Vi kunde inte ha löst bostadsfrågan bättre.
Här har vi köket under och efter renoveringen. Det som inte syns här är en undebar grön vägg som är till höger i denna bild. Vi har även satt in ett helt nytt skåp på en yta bredvid kylskåpet som tidigare var helt outnyttjad, vilket underlättar förvaringen mycket i vårt lilla kök. Notera särskilt diskmaskinen. Det finns inget vackrare ljud än när vi sätter igång den, det är som musik för mina öron.
Badrummet var det som revs ut först. Det såg rent ut sagt förjävligt ut under. Jag hade väldigt svårt att se att det någonsin skulle bli något meningsfullt av det igen. Allt byttes i badrummet, ända fram till stammen (utom rören till elementet). Vi rev ut gjutjärnsbadkaret som slogs sönder med slägga och ersatte det med en vikbar duschvägg. Vi fick loss massor av plats och vårt lilla badrum har nu även framdraget el och vatten till tvättmaskin, även om det inte är något som känner behov av i dagsläget. Det känns också så mycket större. Vi har har golvvärme, handdukstork och faktiskt ett skåp att ställa in alla våra saker i.
Jag är så glad att det är över och givetvis var det värt det, men det dröjer nog innan jag gör något liknande igen.fredag 8 oktober 2010
En stor dag
Idag är en speciell dag. Första gången jag bloggar på flera månader faktiskt. Men den stora dagen är först på måndag. Då blir det första måndagen som Tomas brukar få behandling, som han inte ska få någon behandling.
Resan som började den 26 april är över.
Förhoppningsvis för gott.
Den 9 november gör Tomas sin sista röntgen och inom ett par veckor efter detta så bör vi veta om vi kan andas ut och börja leva som vanligt, eller ska jag säga på riktigt?
Det har varit långa veckor och månader. Sommaren, som i vanliga fall är så efterlängtad, var en transportsträcka. Mot något bättre. Hösten.
Vi har bara fått positiva besked längs vägen, men hela tiden varit rädda att ta ut något i förskott. Vi har nämnt det, snuddat vid tanken, vad skulle ett negativt besked innebära? Snabbt slagit bort det, varit rationella, riktat blicken framåt. Händer det så händer det, vi får hantera det då. Hoppas på det bästa, förbereda sig på det värsta. Vad finns det annars att göra?
Nu väntar vi på det sista beskedet. Det som, enligt läkarna, är positivt med 95 procents säkerhet. Vad är 5 procent? Inte mycket, men inte obetydligt. Hodgkin drabbar 160 personer i Sverige varje år. Hur många procent är det?
Sedan kommer nästa steg. Om det bästa skulle inträffa, vi får ett positivt besked, det är över. Livet går vidare. Vad händer då?
Det har tillkommit något. En känsla, en rädsla, en kunskap om livets bräcklighet. En vetskap om att det kan hända. Igen.
Det kommer alltid att finnas där. På gott och ont. Vi vet vad det innebär att stå inför risken att förlora allt. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har, lite mer. Men vi kommer också att bära med oss minnet av känslan. Känslan att något som betyder allt kan gå förlorat för alltid.
För lite över ett år sedan lovade vi varandra "for better or for worse". Förhoppningsvis har vi klarat av "for worse". Nu måste det bara bli bättre. 2011 here we come!
Resan som började den 26 april är över.
Förhoppningsvis för gott.
Den 9 november gör Tomas sin sista röntgen och inom ett par veckor efter detta så bör vi veta om vi kan andas ut och börja leva som vanligt, eller ska jag säga på riktigt?
Det har varit långa veckor och månader. Sommaren, som i vanliga fall är så efterlängtad, var en transportsträcka. Mot något bättre. Hösten.
Vi har bara fått positiva besked längs vägen, men hela tiden varit rädda att ta ut något i förskott. Vi har nämnt det, snuddat vid tanken, vad skulle ett negativt besked innebära? Snabbt slagit bort det, varit rationella, riktat blicken framåt. Händer det så händer det, vi får hantera det då. Hoppas på det bästa, förbereda sig på det värsta. Vad finns det annars att göra?
Nu väntar vi på det sista beskedet. Det som, enligt läkarna, är positivt med 95 procents säkerhet. Vad är 5 procent? Inte mycket, men inte obetydligt. Hodgkin drabbar 160 personer i Sverige varje år. Hur många procent är det?
Sedan kommer nästa steg. Om det bästa skulle inträffa, vi får ett positivt besked, det är över. Livet går vidare. Vad händer då?
Det har tillkommit något. En känsla, en rädsla, en kunskap om livets bräcklighet. En vetskap om att det kan hända. Igen.
Det kommer alltid att finnas där. På gott och ont. Vi vet vad det innebär att stå inför risken att förlora allt. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har, lite mer. Men vi kommer också att bära med oss minnet av känslan. Känslan att något som betyder allt kan gå förlorat för alltid.
För lite över ett år sedan lovade vi varandra "for better or for worse". Förhoppningsvis har vi klarat av "for worse". Nu måste det bara bli bättre. 2011 here we come!
tisdag 1 juni 2010
A Life Less Ordinary
Det är konstigt det här med livet.
När livet rullar på som vanligt utan några större händelser vill jag göra allt. Flytta, åka på semester, byta jobb, renovera, gå ner i vikt, måla om, färga håret... Och listan fortsätter. Jag kan helt enkelt inte få nog av förändringar. Jag kan bli helt tokig på att det aldrig händer något. Att allt bara är som vanligt, som vanligt. Bleh.
Men nu har ödet gett mig möjligheten att se på mitt vanliga, tråkiga, händelselösa liv på ett helt nytt sätt. Det har fått mig att förstå att vanligt och händelselöst kan vara väldigt bra. Det är till och med eftersträvansvärt. Det är ju trots allt det liv jag har valt åt mig själv. Jag är inget offer för omständigheterna. Hade jag haft en så stark längtan efter spänning och förändringar hade jag gjort ett annat val än 9 till 5 jobb, bostadsrätt och tvåsamhet. Det är bara att inse. Den dagen jag verkligen tröttnar på riktigt är det bara upp till mig att faktiskt göra någonting åt det. Den som påstår något annat ljuger.
Det enda jag vill nu är däremot något som inte ligger i mina händer. Jag vill att Tomas ska bli frisk, mer än något annat, sen vill jag ha ett vanligt, tråkigt och händelselöst liv. Bara det är tillsmmans med honom.
En liten bit närmare har vi kommit. Tomas jobbar igen, halvtid. Det känns bra, för att det är lite närmare "vanligt", även om vår vardag fortfarande innehåller många lite mindre vanliga företeelser. Framförallt en hel del sjukhusbesök och mediciner. Efter det positiva beskedet vi fick för en och en halv vecka sen, finns dock det vanliga livet inom synhåll. Om än i horisonten någonstans och långt utom räckhåll än så länge, så finns det där. Det känns tryggt.
När livet rullar på som vanligt utan några större händelser vill jag göra allt. Flytta, åka på semester, byta jobb, renovera, gå ner i vikt, måla om, färga håret... Och listan fortsätter. Jag kan helt enkelt inte få nog av förändringar. Jag kan bli helt tokig på att det aldrig händer något. Att allt bara är som vanligt, som vanligt. Bleh.
Men nu har ödet gett mig möjligheten att se på mitt vanliga, tråkiga, händelselösa liv på ett helt nytt sätt. Det har fått mig att förstå att vanligt och händelselöst kan vara väldigt bra. Det är till och med eftersträvansvärt. Det är ju trots allt det liv jag har valt åt mig själv. Jag är inget offer för omständigheterna. Hade jag haft en så stark längtan efter spänning och förändringar hade jag gjort ett annat val än 9 till 5 jobb, bostadsrätt och tvåsamhet. Det är bara att inse. Den dagen jag verkligen tröttnar på riktigt är det bara upp till mig att faktiskt göra någonting åt det. Den som påstår något annat ljuger.
Det enda jag vill nu är däremot något som inte ligger i mina händer. Jag vill att Tomas ska bli frisk, mer än något annat, sen vill jag ha ett vanligt, tråkigt och händelselöst liv. Bara det är tillsmmans med honom.
En liten bit närmare har vi kommit. Tomas jobbar igen, halvtid. Det känns bra, för att det är lite närmare "vanligt", även om vår vardag fortfarande innehåller många lite mindre vanliga företeelser. Framförallt en hel del sjukhusbesök och mediciner. Efter det positiva beskedet vi fick för en och en halv vecka sen, finns dock det vanliga livet inom synhåll. Om än i horisonten någonstans och långt utom räckhåll än så länge, så finns det där. Det känns tryggt.
fredag 21 maj 2010
I väntan på besked
Så kom den. Dagen då vi skulle få veta om Tomas cellgiftsbehandling hade påverkat tumören, eller inte. Känslorna har svajat mellan oro och hopp de senast dagarna... Samtidigt som vi har varit glada över att han ändå har mått förhållandevis bra, så har vi inte vetat om vi vågat hoppas på att vi får fortsätta med den här behandlingen, eller om vi skulle behöva tänka om.
Imorse var det tidig avfärd till KS som gällde. Innan besöket med läkaren skulle Tomas lämna blod för att se hur hans nivå av vita blodkroppar ser ut. Tiden med läkaren var 9.30 och vi behövde komma till provtagningen när den öppnade 7.15 för att vara säkra på att läkaren skulle hinna få provsvaren till mötet. När vi kom ca 7.05 satt reda flera personer och väntade och Tomas blev nr 8, men är provtagningen väl öppnade gick det fort och vi hade sedan ca 1 timme och 45 minuter att fördriva. Kan tyckas dystert, men vi tog faktiskt en promenad över vägen till Norra begravningsplatsen. Det var oerhört vackert där och väldigt rogivande. Vi läste på gamla gravstenar och spekulerade kring familjeband, utläste familjetragedier och förvånades över hur många som faktiskt hade titeln "riddare".
När det väl var dags för besöket var vi i väntrummet i god tid. Marie kom och hämtade oss ganska exakt 9.30. Hon frågade hur Tomas mådde, han berättade att han mått bra och speciellt vecka två efter behandlingen. Vi väntade spänt på att hon skulle säga något om hur röntgen hade gått, men hon pratade vidare om att vi skulle fortsätta med behandlingen. Till slut frågade Tomas och hon sa "ja just det" och plockade upp ett dokument på skärmen. Några sekunders tystnad innan hon berättade att behandlingen visat ett gott resultat, till och med ett resultat över förväntan. På den ledden där tumören varit 17 cm, är den nu bara 12 cm! En stor tung sten släppte från hjärtat. Det var svårt att veta innan hur mycket man faktiskt hade oroat sig. Men just i den stunden så tror jag att jag faktiskt rent fysiskt blev lättare, det kändes så.
Nu är det allstå bara att köra vidare som gäller. Tomas hår är väl det enda som inte har reagerat så positivt på behandlingen. Det faller av. Lite i taget. Men det är ett så sekundärt problem i det här läget. Han har också fått infektionsförebyggande medicin för att försöka förhindra att han råkar ut för någon infektion, eftersom han har en låg nivå av vita blodkroppar. Det är dock en helt förväntad effekt av behandlingen. Vi fick med andra ord bästa möjliga nyheter idag.
Imorse var det tidig avfärd till KS som gällde. Innan besöket med läkaren skulle Tomas lämna blod för att se hur hans nivå av vita blodkroppar ser ut. Tiden med läkaren var 9.30 och vi behövde komma till provtagningen när den öppnade 7.15 för att vara säkra på att läkaren skulle hinna få provsvaren till mötet. När vi kom ca 7.05 satt reda flera personer och väntade och Tomas blev nr 8, men är provtagningen väl öppnade gick det fort och vi hade sedan ca 1 timme och 45 minuter att fördriva. Kan tyckas dystert, men vi tog faktiskt en promenad över vägen till Norra begravningsplatsen. Det var oerhört vackert där och väldigt rogivande. Vi läste på gamla gravstenar och spekulerade kring familjeband, utläste familjetragedier och förvånades över hur många som faktiskt hade titeln "riddare".
När det väl var dags för besöket var vi i väntrummet i god tid. Marie kom och hämtade oss ganska exakt 9.30. Hon frågade hur Tomas mådde, han berättade att han mått bra och speciellt vecka två efter behandlingen. Vi väntade spänt på att hon skulle säga något om hur röntgen hade gått, men hon pratade vidare om att vi skulle fortsätta med behandlingen. Till slut frågade Tomas och hon sa "ja just det" och plockade upp ett dokument på skärmen. Några sekunders tystnad innan hon berättade att behandlingen visat ett gott resultat, till och med ett resultat över förväntan. På den ledden där tumören varit 17 cm, är den nu bara 12 cm! En stor tung sten släppte från hjärtat. Det var svårt att veta innan hur mycket man faktiskt hade oroat sig. Men just i den stunden så tror jag att jag faktiskt rent fysiskt blev lättare, det kändes så.
Nu är det allstå bara att köra vidare som gäller. Tomas hår är väl det enda som inte har reagerat så positivt på behandlingen. Det faller av. Lite i taget. Men det är ett så sekundärt problem i det här läget. Han har också fått infektionsförebyggande medicin för att försöka förhindra att han råkar ut för någon infektion, eftersom han har en låg nivå av vita blodkroppar. Det är dock en helt förväntad effekt av behandlingen. Vi fick med andra ord bästa möjliga nyheter idag.
torsdag 20 maj 2010
Äntligen maj!
Varje år är det samma sak. Jag tror att våren aldrig ska komma, sen händer allt över en natt och plötsligt har naturen exploderat i grönska. Alla färger och dofter blir nästan en chock.
Jag som är en väldigt dålig vinterlöpare får plötsligt oändligt mycket energi och vill ut och springa så ofta kroppen orkar. Det är också den här tiden på året som jag tackar min lyckliga stjärna för att bo där vi bor.
För mig finns det få saker som är bättre än att en majkväll, innan jag går och lägger mig, öppna fönstret och släppa in sval kvällsluft och doften av grönska och blommande träd.
Jag som är en väldigt dålig vinterlöpare får plötsligt oändligt mycket energi och vill ut och springa så ofta kroppen orkar. Det är också den här tiden på året som jag tackar min lyckliga stjärna för att bo där vi bor.
För mig finns det få saker som är bättre än att en majkväll, innan jag går och lägger mig, öppna fönstret och släppa in sval kvällsluft och doften av grönska och blommande träd.
lördag 8 maj 2010
Praktik i butik
Idag var dagen då jag skulle testa på att jobba i en av våra butiker. Eftersom jag aldrig jobbat en dag i mitt liv i butik var jag mer än skapligt nervös... Jag och regionchefen skulle, tillsammans med två ur ordinarie person (som jobbade halva dagen var), stå för bemanningen i butiken eftersom vi skickat övrig personal på en belöningsresa till London. Givetvis var vi utmanade av butikschefen som höjt budgeten i jämförelse med en "vanlig" helg.
Jag hade förmånen att börja dagen tidigt, vilket innebar att det var ganska lugnt så att jag kunde lära mig lagret, kassan och tusen andra saker som det är omöjligt att hålla i huvudet. Den första stora utmaningen var att hälsa på alla som kom in, sen börja prata utan att trilla i "vill du ha hjälp med något"-träsket. Jag har alltid betraktat mig själv som en person som är så långt ifrån säljare som det går att komma. Jag är verkligen ingen "säljartyp". Däremot så tycker jag att det är så himla roligt att hjälpa folk. Dessutom har jag upptäckt att jag faktiskt triggas av att få kunden att ta ett köpbeslut och ännu mer om jag lyckas mersälja. Men mest av allt värmer det faktiskt när man får lämna över påsen till kunden och får ett leende och "tack för en fin service" tillbaka. Då vet man att man har gjort det där "lilla extra" och förhoppningsvis fått en trogen kund.
På P3 på väg till Sickla imorse så pratade de om olika situationer då man har "kommit ut". De var huvudsak inte sexuell läggning de syftade på då utan politisk orientering eller musiksmak och annat. Jag får nog konstatera att jag idag nog har "kommit ut" som säljare. Främst kanske för mig själv. Det är något som jag faktiskt inte visste att jag gillade, vilket är väldigt roligt att upptäcka.
Idag gick det bra också. Trots höjd dagsbudget var den i hamn efter drygt halva dagen. Vi hade sms-kontakt med min chef och VD:n som akut ryckt in i en annan av våra butiker. De ledde över oss, men hade också en betydligt högre dagsbudget, även om jag nog hade gillat att slå dem :)
Nu är jag trött på alla sätt man kan vara trött. De 27 trappstegen i spiraltrappan upp till lagret känns också i ben och fötter. Jag kommer att sova gott i natt!
Jag hade förmånen att börja dagen tidigt, vilket innebar att det var ganska lugnt så att jag kunde lära mig lagret, kassan och tusen andra saker som det är omöjligt att hålla i huvudet. Den första stora utmaningen var att hälsa på alla som kom in, sen börja prata utan att trilla i "vill du ha hjälp med något"-träsket. Jag har alltid betraktat mig själv som en person som är så långt ifrån säljare som det går att komma. Jag är verkligen ingen "säljartyp". Däremot så tycker jag att det är så himla roligt att hjälpa folk. Dessutom har jag upptäckt att jag faktiskt triggas av att få kunden att ta ett köpbeslut och ännu mer om jag lyckas mersälja. Men mest av allt värmer det faktiskt när man får lämna över påsen till kunden och får ett leende och "tack för en fin service" tillbaka. Då vet man att man har gjort det där "lilla extra" och förhoppningsvis fått en trogen kund.
På P3 på väg till Sickla imorse så pratade de om olika situationer då man har "kommit ut". De var huvudsak inte sexuell läggning de syftade på då utan politisk orientering eller musiksmak och annat. Jag får nog konstatera att jag idag nog har "kommit ut" som säljare. Främst kanske för mig själv. Det är något som jag faktiskt inte visste att jag gillade, vilket är väldigt roligt att upptäcka.
Idag gick det bra också. Trots höjd dagsbudget var den i hamn efter drygt halva dagen. Vi hade sms-kontakt med min chef och VD:n som akut ryckt in i en annan av våra butiker. De ledde över oss, men hade också en betydligt högre dagsbudget, även om jag nog hade gillat att slå dem :)
Nu är jag trött på alla sätt man kan vara trött. De 27 trappstegen i spiraltrappan upp till lagret känns också i ben och fötter. Jag kommer att sova gott i natt!
måndag 12 april 2010
Jobb, jobb, jobb...
... Det är väl ungefär vad mitt liv består av just nu. Känns det som i alla fall. Däremellan försöker jag klämma in lite tid med min kärlek och lite träning, samt eventuellt lite återhämtning.
Men vet ni?
Det är så jävla roligt!
På torsdag firar jag 1 månad på mitt nya jobb. Det är dagligen en stor utmaning och jag ställs hela tiden inför nya problem som ska lösas och människor som behöver svar på sina frågor. Och. Jag fullkomligt älskar det. Hela tiden får jag testa min begränsningar och stålsätta mig för att inte backa eller fega ur.
Jag har lärt mig sååå mycket nytt den senaste tiden. Om mig själv. Jag har bland annat lärt mig att jag är värd den här chansen. Även om jag får nypa mig ibland för att tro att det är sant.
Okej, jag hissar mitt jobb lite väl nu. Ni börjar ju undra vad det är för fantastiskt drömjobb jag har landat. Det är verkligen inget drömjobb, men det är det för mig. Och det räcker ju faktiskt.
En del av detta är ju givetvis nyförälskelsens rosa skimmer. Men låt det var så då. Förr eller senare så kommer man att se verkligheten för vad den är i vilket fall. Jag tänker gå in för att njuta av det här så länge det varar och vara stolt över att jag har tagit mig hit helt på egen hand.
Förhoppningsvis är det är bara början...
Här är mit fin-fina kontor!
Om 10 timmar sitter jag på ett flyg på väg till Oslo, för lite mer jobb, så nu är det hög tid för att sova!
Godnatt!
PS. Visst är det väl tur att livet väger upp fruktansvärda saker med fantastiska? DS.
Men vet ni?
Det är så jävla roligt!
På torsdag firar jag 1 månad på mitt nya jobb. Det är dagligen en stor utmaning och jag ställs hela tiden inför nya problem som ska lösas och människor som behöver svar på sina frågor. Och. Jag fullkomligt älskar det. Hela tiden får jag testa min begränsningar och stålsätta mig för att inte backa eller fega ur.
Jag har lärt mig sååå mycket nytt den senaste tiden. Om mig själv. Jag har bland annat lärt mig att jag är värd den här chansen. Även om jag får nypa mig ibland för att tro att det är sant.
Okej, jag hissar mitt jobb lite väl nu. Ni börjar ju undra vad det är för fantastiskt drömjobb jag har landat. Det är verkligen inget drömjobb, men det är det för mig. Och det räcker ju faktiskt.
En del av detta är ju givetvis nyförälskelsens rosa skimmer. Men låt det var så då. Förr eller senare så kommer man att se verkligheten för vad den är i vilket fall. Jag tänker gå in för att njuta av det här så länge det varar och vara stolt över att jag har tagit mig hit helt på egen hand.
Förhoppningsvis är det är bara början...
Här är mit fin-fina kontor!
Om 10 timmar sitter jag på ett flyg på väg till Oslo, för lite mer jobb, så nu är det hög tid för att sova!
Godnatt!
PS. Visst är det väl tur att livet väger upp fruktansvärda saker med fantastiska? DS.
torsdag 1 april 2010
När livet tar en oväntad vändning
En tuff vecka går mot sitt slut idag. De sista dagarna i mars har varit overkliga, omtumlande och orättvisa. Min kärlek, bästa vän, andra hälft och klippa, min man, har cancer. Beskedet kom i tisdags. Jävlar vad jag hatar livet. Hårt och intensivt.
Blodcancer. Känn på det.
Det går inte att glömma. Det är med mig varje minut av dygnets vakna timmar. Det är en mardröm som inte tar slut. Jag vill vakna nu. Krypa tätt intill, krama honom hårt och veta att det inte är på riktigt. Men det händer inte.
Idag var vi på hematologen. Vi satt i väntrummet som luktade konstigt. Tysta. Sen kom läkaren, Marie. Vi satt på hennes rum, länge. Tusen frågor sprutade ur oss båda. Vi fick många svar, en del kände vi redan till. Diagnosen är Hodgkin lymfom. Den drabbar ungefär 150 personer i Sverige varje år. 9 av 10 blir friska. Liten lättnad, men vägen dit är lång. Behandlingen tar mellan 4 och 8 månader och består av cytostatika som i vissa fall kompletteras med strålning.
Det är mycket vi ännu inte vet, som hur spridd cancern. Vi vet diagnosen men inte prognosen. De allra flesta överlever, men inte alla.
Vi har bestämt oss. Vi planerar för framtiden. Både den nära och mer avlägsna.
Nästa besök på hematologen är om tre veckor, då kommer alla prover och tester vara klara. Då vet vi vad vi har framför oss. Därefter startar behandlingen. Då kommer Tomas att bli sjuk på riktigt, vilket är det konstigaste med hela den här resan. Tomas är inte sjuk. Han hostar lite, ibland, när han anstränger sig. Det är allt. Att det beror på en tumör på vänster lunga som är 10 x 14 cm och ligger som ett täcke är minst sagt overkligt.
Det är så mycket som hamnar i ett helt annat perspektiv. Jobbproblem, disken, städningen, semesterplaner och allt annat är ovidkommande. Den högsta drömmen är att om flera år, fortfarande kunna sitta precis så här. Jag framför teven i soffan och Tomas vid sin dator på matbordet.
Till dess tar vi en dag, ett ögonblick i sänder.
Blodcancer. Känn på det.
Det går inte att glömma. Det är med mig varje minut av dygnets vakna timmar. Det är en mardröm som inte tar slut. Jag vill vakna nu. Krypa tätt intill, krama honom hårt och veta att det inte är på riktigt. Men det händer inte.
Idag var vi på hematologen. Vi satt i väntrummet som luktade konstigt. Tysta. Sen kom läkaren, Marie. Vi satt på hennes rum, länge. Tusen frågor sprutade ur oss båda. Vi fick många svar, en del kände vi redan till. Diagnosen är Hodgkin lymfom. Den drabbar ungefär 150 personer i Sverige varje år. 9 av 10 blir friska. Liten lättnad, men vägen dit är lång. Behandlingen tar mellan 4 och 8 månader och består av cytostatika som i vissa fall kompletteras med strålning.
Det är mycket vi ännu inte vet, som hur spridd cancern. Vi vet diagnosen men inte prognosen. De allra flesta överlever, men inte alla.
Vi har bestämt oss. Vi planerar för framtiden. Både den nära och mer avlägsna.
Nästa besök på hematologen är om tre veckor, då kommer alla prover och tester vara klara. Då vet vi vad vi har framför oss. Därefter startar behandlingen. Då kommer Tomas att bli sjuk på riktigt, vilket är det konstigaste med hela den här resan. Tomas är inte sjuk. Han hostar lite, ibland, när han anstränger sig. Det är allt. Att det beror på en tumör på vänster lunga som är 10 x 14 cm och ligger som ett täcke är minst sagt overkligt.
Det är så mycket som hamnar i ett helt annat perspektiv. Jobbproblem, disken, städningen, semesterplaner och allt annat är ovidkommande. Den högsta drömmen är att om flera år, fortfarande kunna sitta precis så här. Jag framför teven i soffan och Tomas vid sin dator på matbordet.
Till dess tar vi en dag, ett ögonblick i sänder.
fredag 12 mars 2010
Sista dagen
Jag borde sluta på mitt jobb oftare. Dagen har bestått av bjudlunch, tårta och presenter. Tusen tack alla fina kollegor!
måndag 22 februari 2010
Insnöad
Idag var dagen då Stockholm lamslogs av den lika vita och vackra som förädiska snön och februarikylan. Termomentern utanför sovrumsfönstret visad -20 grader kl 6 på morgonen.
Vårat köksfönster har inte varit mycket till fönster de senaste månaderna.
Tunnelbanan in till stan fungerade behjälpligt, men alla delar av linjerna som gick utomhus var avstängda. Däribland gröna linjen som var avstängd från Thorildsplan och ersattes med buss. Det skulle vara nog så krångligt att ta sig till jobbet, men jag skulle dessutom tillbaka till Tekniska högskolan till 14.00 och sedan tillbaka till jobbet igen. För att spara tid och energi så tackade jag teknik-Guden för vår distanslösning och slog mig ned vi datorn med en kopp kaffe.
Iskylan trotsade jag först vid 13.30, då temperaturen stigit till hela -14 grader. Men trots kaoset var dagen ändå den bästa på mycket länge. Jag fick ett fantastiskt besked på eftermiddagen som kommer att innebära att jag fr.o.m. mitten av mars antar en ny utmaning och omlokaliserar från Alvik till Skanstull...
Vårat köksfönster har inte varit mycket till fönster de senaste månaderna.
Tunnelbanan in till stan fungerade behjälpligt, men alla delar av linjerna som gick utomhus var avstängda. Däribland gröna linjen som var avstängd från Thorildsplan och ersattes med buss. Det skulle vara nog så krångligt att ta sig till jobbet, men jag skulle dessutom tillbaka till Tekniska högskolan till 14.00 och sedan tillbaka till jobbet igen. För att spara tid och energi så tackade jag teknik-Guden för vår distanslösning och slog mig ned vi datorn med en kopp kaffe.
Iskylan trotsade jag först vid 13.30, då temperaturen stigit till hela -14 grader. Men trots kaoset var dagen ändå den bästa på mycket länge. Jag fick ett fantastiskt besked på eftermiddagen som kommer att innebära att jag fr.o.m. mitten av mars antar en ny utmaning och omlokaliserar från Alvik till Skanstull...måndag 8 februari 2010
Inte alltid sams
Det är en sak jag har tänkt på, lite mer än vanligt, nu på senaste. Det handlar om förmågan att stötta varandra i ett förhållande. Jag och Tomas bråkar ju ibland, som de flesta par (som är ärliga och inte försöker mörka att de också är mänskliga) faktiskt gör med jämna mellanrum. Vi bråkar om disken, städningen, tvätten, semestern och många andra saker som kräver gemensamma beslut eller insatser.
Det har också slagit mig att vi ofta bråkar när vi blir pressade eller stressade. När vi egentligen borde stötta varandra. Det kan vara när vi är i Kalifornien på semester och kör fel (enligt mig). Jag tycker att vi ska vända och Tomas tycker att vi ska köra vidare. Eller så kan det vara när vi är på ett hostel i Australien och jag slår upp ett jack i huvudet (jag tänker inte gå in på hur). Tomas inser att jag måste sy, men jag vägrar. Det blir högljudda diskussioner, ibland tårar. Jag har tänkt att vi inte klarar av att vara så där vuxna och objektiva, se vad som verkligen behöver göras och göra det tillsammans. Och jag har undrat om ett förhållande som fungerar så verkligen fungerar i längden.
Sen händer det något. Något större än att man läser kartan fel, eller slår huvudet i en takfläkt (ja, det var så det gick till). Det är ingen stor sak egentligen, ingen har dött och ingen är sjuk. Men det ställer ändå saker lite på kant. Det är då han finns där. Min klippa i tillvaron och stora kärlek. Med värme, stöd, uppmuntran, men framförallt kärlek och omtanke. Tack för att du finns och för att jag får ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig.
Det har också slagit mig att vi ofta bråkar när vi blir pressade eller stressade. När vi egentligen borde stötta varandra. Det kan vara när vi är i Kalifornien på semester och kör fel (enligt mig). Jag tycker att vi ska vända och Tomas tycker att vi ska köra vidare. Eller så kan det vara när vi är på ett hostel i Australien och jag slår upp ett jack i huvudet (jag tänker inte gå in på hur). Tomas inser att jag måste sy, men jag vägrar. Det blir högljudda diskussioner, ibland tårar. Jag har tänkt att vi inte klarar av att vara så där vuxna och objektiva, se vad som verkligen behöver göras och göra det tillsammans. Och jag har undrat om ett förhållande som fungerar så verkligen fungerar i längden.
Sen händer det något. Något större än att man läser kartan fel, eller slår huvudet i en takfläkt (ja, det var så det gick till). Det är ingen stor sak egentligen, ingen har dött och ingen är sjuk. Men det ställer ändå saker lite på kant. Det är då han finns där. Min klippa i tillvaron och stora kärlek. Med värme, stöd, uppmuntran, men framförallt kärlek och omtanke. Tack för att du finns och för att jag får ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)