A Life Less Ordinary

Det är konstigt det här med livet.

När livet rullar på som vanligt utan några större händelser vill jag göra allt. Flytta, åka på semester, byta jobb, renovera, gå ner i vikt, måla om, färga håret... Och listan fortsätter. Jag kan helt enkelt inte få nog av förändringar. Jag kan bli helt tokig på att det aldrig händer något. Att allt bara är som vanligt, som vanligt. Bleh.

Men nu har ödet gett mig möjligheten att se på mitt vanliga, tråkiga, händelselösa liv på ett helt nytt sätt. Det har fått mig att förstå att vanligt och händelselöst kan vara väldigt bra. Det är till och med eftersträvansvärt. Det är ju trots allt det liv jag har valt åt mig själv. Jag är inget offer för omständigheterna. Hade jag haft en så stark längtan efter spänning och förändringar hade jag gjort ett annat val än 9 till 5 jobb, bostadsrätt och tvåsamhet. Det är bara att inse. Den dagen jag verkligen tröttnar på riktigt är det bara upp till mig att faktiskt göra någonting åt det. Den som påstår något annat ljuger.

Det enda jag vill nu är däremot något som inte ligger i mina händer. Jag vill att Tomas ska bli frisk, mer än något annat, sen vill jag ha ett vanligt, tråkigt och händelselöst liv. Bara det är tillsmmans med honom.

En liten bit närmare har vi kommit. Tomas jobbar igen, halvtid. Det känns bra, för att det är lite närmare "vanligt", även om vår vardag fortfarande innehåller många lite mindre vanliga företeelser. Framförallt en hel del sjukhusbesök och mediciner. Efter det positiva beskedet vi fick för en och en halv vecka sen, finns dock det vanliga livet inom synhåll. Om än i horisonten någonstans och långt utom räckhåll än så länge, så finns det där. Det känns tryggt.