Obelix

Näst sista barnmorskebesöket innan BF avklarat idag. Smulan är enligt Susanne en pigg lite bebis som gärna buffar tillbaka när du känner på den. Nu ligger den fixerad och redo att göra sin entré om några veckor. Det känns väldigt tryggt att veta. Vi summerade graviditeten idag och kom fram till att den flutit på utan några större komplikationer och jag kan inget annat än att hålla med. Mitt blodtryck var fortsatt lågt och bra medan blodvärdet var högt och bra. Ett besök till inbokat innan BF och ett besök ett par dagar efter, vi får se om det behövs :)

Fick högsta betyg av tandläkaren också, som var inbokad idag efter BM.
Han sa att jag såg ut som Obelix... Alla dessa märkliga kommentarer som jag har fått som gravid.

För er som inte vet vem Obelix är - från wikipedia:

"He is a large man who does not see himself as fat, preferring to call himself 'well covered'' or having a chest that has 'slipped a bit'.(...) Obelix is so in denial over this matter that he usually does not even notice when other people refer to him as 'that fat one', and often shows total confusion over which fat person people are referring to. When he does understand the allusions are made on his behalf he flies into a rage and starts beating up the person who said it. Sometimes, when he is in a bad mood, just hearing the word 'fat'—even if it is not in reference to him—can quickly enrage him."

Nionde månaden

Jag har inte riktigt förstått varför jag nu hela tiden blir erbjuden sittplats på kollektiva transportmedel, men bilden nedan talar väl sitt tydliga språk. Nu börjar jag bli stor, större än jag nog trodde att jag kunde bli. Nu är jag lite över 9 kilo plus på min startvikt och det känns. Kanske inte hela tiden, men främst i trappor och uppförsbackar. Jag går ju faktiskt runt och bär på en skivstång med nästan tio kilo på, konstant. Det är så jag kan relatera till det :) i bodypump-vikter.

Det gör också att jag inte längre känner mig så mycket sämre när jag har plockat av en hel del vikt när jag tränar bodypump. I vanliga fall är 20 kilo på stången när jag kör ben ett minimum och när jag körde som mest var jag upp på 35 kilo på ben. Nu kör jag på 12 kilo och plockar av i takt med att magen växer, för att kompensera för det som jag lägger på mig på kroppen.

Trodde nog att jag skulle vara redo att lägga träningen på hyllan vid det här laget, men det är fortfarande för roligt. Även om det känns som att träna i en fatsuit. Eftersom jag har tränat mig genom hela graviditeten och även gått på gravidyoga, så har jag samlat på mig en hel del tips. Jag kan helt enkelt inte riktigt föreställa mig ett liv utan träning, då har jag fått hitta det som fungerar.

Jag måste också ge en eloge till de många duktiga instruktörer som jobbar på SATS. Jag har fått jättefin hjälp och flera har kommit fram och pratat med mig innan passet för att höra sig för om jag vet vad jag kan, får och kan göra som alternativa övningar då jag inte får göra allt.

Smulan växer och frodas därinne. Senast vi var hos vår barnmorska Susanne (9 maj) så låg den med huvudet snett nedåt och det var bara en tidsfråga innan den skulle lägga sig rätt. Vi ska tillbaka igen på onsdag, så då ska det bli spännande att se vad som har hänt. Jag inbillar mig att det känns som att jag har små fötter som trycker buffar i övre delen av magen, så jag är inte så orolig, men helt säker kan jag inte vara. Susanne talade i alla fall senast om att inget kunde ha varit bättre, varken med Smulan eller mig. Mina värden är så bra de kan bli och Smulan växer helt enligt plan och har fint hjärtljud hela tiden. Vi mår prima helt enkelt!

I fredags hämtade vi vagnen och bilbarnstolen, så nu finns allt här hemma. Vi är redo! Eller... det blir man väl egentligen aldrig, men så redo man kan bli. Nu längtar vi bara efter en liten Smula.

Supersize me!

Nu har kommentarer gällande mitt stadigt ökande omfång börjat komma. Men med en månad kvar känns det helt ok faktiskt! Jag har också insett vikten av att fokusera på rätt mängd sömn och rätt mängd mat för att optimera energinivån. Ett uteblivet eftermiddagsmellanmål kan snabbt innebära total kollaps i matbutiken, när middagen ska inhandlas. För lågt blodsocker innebär inte längre att jag blir hungrig utan istället utmattad, aptitlös och illamående. Då är det svårt att äta.

I helgen var det dags för min babyshower! Det var så fantastisk roligt! Tusen tack alla som bidrog på plats eller på distans. Förutom en supermysig eftermiddag så fick jag en hel drös med fina och praktiska presenter.

Imorgon är smulan 35+0. Av graviditeten har 87% passerat, det är 35 dagar kvar till BF och 3 veckor kvar för mig att jobba. Behöver jag säga att jag längtar efter dig - lilla smulan-bus!?

Sista resan

Idag fyller smulan 33 + 1 och jag är iväg på min sista jobbresa, för denna gång åtminstone. Nu är det knappt 7 veckor tills smulan ska vara här och knappt 5 veckor tills jag jobbar min sista dag. 

Under 1 maj var det dags att göra det mesta redo hemma. Nu är madrassöverdrag och spjälskydd till den begagnade sängen tvättat. Likaså alla lånade kläder. Vi har långt mer än vi behöver, tror jag i alla fall. Hur ska man veta. Det är fortfarande en del saker som ska inhandlas som badbalja och skötbädd. Vi har ingen plats för skötbord, så vi ska testa utan i början, eller snarare nyttja befintligt möblemang. Så får vi se vad vi vill ha sedan. Det känns dumt att köpa en möbel, som tar upp plats vi inte har, innan vi vet om vi behöver det. Eller snarare var vi behöver det.

På jobbet har allt givetvis tagit fart på samma gång. Jag ska planera en introduktion för min vikarie, samtidigt som jag har mer att göra än på länge. Jag tappar saker när det blir mycket och det märks att gravidhjärnan gör sitt till också...

Idag var det dags för avfärd med tåg mot Kalmar. Efter att ha haft en del resor förra veckan, en ledig dag denna vecka och en hel del som hänt på jobbfronten hade jag en lång "att göra lista" att klara av under tågresan med hjälp av telefon och dator. Väl på tåget är det första jag upptäcker att jag lyckats få med mig alla jobbpapper och inte en enda penna. Inget annat att göra än att gå bort till bistron och försöka se om jag kan få låna en där. Givetvis har bistropersonalen bara en enda penna (vad är oddsen?), men en godhjärtat kvinna förbarmar sig över mig och lämnar ifrån sig en penna. När tågvärden kommer visar det sig att jag har fått med mig kvittot på min internetbokade och betalade resa, men glömt att hämta ut biljetten. Jag slipper dock några extra avgifter, men blir noga upplyst om att jag egentligen skull betala extra. Som krona på verket så upptäcker jag, när jag slår mig ner igen efter tågbyte i Alvesta, att jag med pennan jag fick lyckats rita ett långt fint blått streck rakt över magen på min vita tröja. Det är nog tur att jag inte ska resa mer nu...