I väntan på besked

Så kom den. Dagen då vi skulle få veta om Tomas cellgiftsbehandling hade påverkat tumören, eller inte. Känslorna har svajat mellan oro och hopp de senast dagarna... Samtidigt som vi har varit glada över att han ändå har mått förhållandevis bra, så har vi inte vetat om vi vågat hoppas på att vi får fortsätta med den här behandlingen, eller om vi skulle behöva tänka om.

Imorse var det tidig avfärd till KS som gällde. Innan besöket med läkaren skulle Tomas lämna blod för att se hur hans nivå av vita blodkroppar ser ut. Tiden med läkaren var 9.30 och vi behövde komma till provtagningen när den öppnade 7.15 för att vara säkra på att läkaren skulle hinna få provsvaren till mötet. När vi kom ca 7.05 satt reda flera personer och väntade och Tomas blev nr 8, men är provtagningen väl öppnade gick det fort och vi hade sedan ca 1 timme och 45 minuter att fördriva. Kan tyckas dystert, men vi tog faktiskt en promenad över vägen till Norra begravningsplatsen. Det var oerhört vackert där och väldigt rogivande. Vi läste på gamla gravstenar och spekulerade kring familjeband, utläste familjetragedier och förvånades över hur många som faktiskt hade titeln "riddare".

När det väl var dags för besöket var vi i väntrummet i god tid. Marie kom och hämtade oss ganska exakt 9.30. Hon frågade hur Tomas mådde, han berättade att han mått bra och speciellt vecka två efter behandlingen. Vi väntade spänt på att hon skulle säga något om hur röntgen hade gått, men hon pratade vidare om att vi skulle fortsätta med behandlingen. Till slut frågade Tomas och hon sa "ja just det" och plockade upp ett dokument på skärmen. Några sekunders tystnad innan hon berättade att behandlingen visat ett gott resultat, till och med ett resultat över förväntan. På den ledden där tumören varit 17 cm, är den nu bara 12 cm! En stor tung sten släppte från hjärtat. Det var svårt att veta innan hur mycket man faktiskt hade oroat sig. Men just i den stunden så tror jag att jag faktiskt rent fysiskt blev lättare, det kändes så.

Nu är det allstå bara att köra vidare som gäller. Tomas hår är väl det enda som inte har reagerat så positivt på behandlingen. Det faller av. Lite i taget. Men det är ett så sekundärt problem i det här läget. Han har också fått infektionsförebyggande medicin för att försöka förhindra att han råkar ut för någon infektion, eftersom han har en låg nivå av vita blodkroppar. Det är dock en helt förväntad effekt av behandlingen. Vi fick med andra ord bästa möjliga nyheter idag.

Äntligen maj!

Varje år är det samma sak. Jag tror att våren aldrig ska komma, sen händer allt över en natt och plötsligt har naturen exploderat i grönska. Alla färger och dofter blir nästan en chock.

Jag som är en väldigt dålig vinterlöpare får plötsligt oändligt mycket energi och vill ut och springa så ofta kroppen orkar. Det är också den här tiden på året som jag tackar min lyckliga stjärna för att bo där vi bor.

För mig finns det få saker som är bättre än att en majkväll, innan jag går och lägger mig, öppna fönstret och släppa in sval kvällsluft och doften av grönska och blommande träd.

Praktik i butik

Idag var dagen då jag skulle testa på att jobba i en av våra butiker. Eftersom jag aldrig jobbat en dag i mitt liv i butik var jag mer än skapligt nervös... Jag och regionchefen skulle, tillsammans med två ur ordinarie person (som jobbade halva dagen var), stå för bemanningen i butiken eftersom vi skickat övrig personal på en belöningsresa till London. Givetvis var vi utmanade av butikschefen som höjt budgeten i jämförelse med en "vanlig" helg.

Jag hade förmånen att börja dagen tidigt, vilket innebar att det var ganska lugnt så att jag kunde lära mig lagret, kassan och tusen andra saker som det är omöjligt att hålla i huvudet. Den första stora utmaningen var att hälsa på alla som kom in, sen börja prata utan att trilla i "vill du ha hjälp med något"-träsket. Jag har alltid betraktat mig själv som en person som är så långt ifrån säljare som det går att komma. Jag är verkligen ingen "säljartyp". Däremot så tycker jag att det är så himla roligt att hjälpa folk. Dessutom har jag upptäckt att jag faktiskt triggas av att få kunden att ta ett köpbeslut och ännu mer om jag lyckas mersälja. Men mest av allt värmer det faktiskt när man får lämna över påsen till kunden och får ett leende och "tack för en fin service" tillbaka. Då vet man att man har gjort det där "lilla extra" och förhoppningsvis fått en trogen kund.

På P3 på väg till Sickla imorse så pratade de om olika situationer då man har "kommit ut". De var huvudsak inte sexuell läggning de syftade på då utan politisk orientering eller musiksmak och annat. Jag får nog konstatera att jag idag nog har "kommit ut" som säljare. Främst kanske för mig själv. Det är något som jag faktiskt inte visste att jag gillade, vilket är väldigt roligt att upptäcka.

Idag gick det bra också. Trots höjd dagsbudget var den i hamn efter drygt halva dagen. Vi hade sms-kontakt med min chef och VD:n som akut ryckt in i en annan av våra butiker. De ledde över oss, men hade också en betydligt högre dagsbudget, även om jag nog hade gillat att slå dem :)

Nu är jag trött på alla sätt man kan vara trött. De 27 trappstegen i spiraltrappan upp till lagret känns också i ben och fötter. Jag kommer att sova gott i natt!