I väntan på besked

Så kom den. Dagen då vi skulle få veta om Tomas cellgiftsbehandling hade påverkat tumören, eller inte. Känslorna har svajat mellan oro och hopp de senast dagarna... Samtidigt som vi har varit glada över att han ändå har mått förhållandevis bra, så har vi inte vetat om vi vågat hoppas på att vi får fortsätta med den här behandlingen, eller om vi skulle behöva tänka om.

Imorse var det tidig avfärd till KS som gällde. Innan besöket med läkaren skulle Tomas lämna blod för att se hur hans nivå av vita blodkroppar ser ut. Tiden med läkaren var 9.30 och vi behövde komma till provtagningen när den öppnade 7.15 för att vara säkra på att läkaren skulle hinna få provsvaren till mötet. När vi kom ca 7.05 satt reda flera personer och väntade och Tomas blev nr 8, men är provtagningen väl öppnade gick det fort och vi hade sedan ca 1 timme och 45 minuter att fördriva. Kan tyckas dystert, men vi tog faktiskt en promenad över vägen till Norra begravningsplatsen. Det var oerhört vackert där och väldigt rogivande. Vi läste på gamla gravstenar och spekulerade kring familjeband, utläste familjetragedier och förvånades över hur många som faktiskt hade titeln "riddare".

När det väl var dags för besöket var vi i väntrummet i god tid. Marie kom och hämtade oss ganska exakt 9.30. Hon frågade hur Tomas mådde, han berättade att han mått bra och speciellt vecka två efter behandlingen. Vi väntade spänt på att hon skulle säga något om hur röntgen hade gått, men hon pratade vidare om att vi skulle fortsätta med behandlingen. Till slut frågade Tomas och hon sa "ja just det" och plockade upp ett dokument på skärmen. Några sekunders tystnad innan hon berättade att behandlingen visat ett gott resultat, till och med ett resultat över förväntan. På den ledden där tumören varit 17 cm, är den nu bara 12 cm! En stor tung sten släppte från hjärtat. Det var svårt att veta innan hur mycket man faktiskt hade oroat sig. Men just i den stunden så tror jag att jag faktiskt rent fysiskt blev lättare, det kändes så.

Nu är det allstå bara att köra vidare som gäller. Tomas hår är väl det enda som inte har reagerat så positivt på behandlingen. Det faller av. Lite i taget. Men det är ett så sekundärt problem i det här läget. Han har också fått infektionsförebyggande medicin för att försöka förhindra att han råkar ut för någon infektion, eftersom han har en låg nivå av vita blodkroppar. Det är dock en helt förväntad effekt av behandlingen. Vi fick med andra ord bästa möjliga nyheter idag.