Så har två tredjedelar av semestern snart gått. Det har verkligen gått i återhämtningen och lugnets tecken. Jag som annars gärna far och flänger på semestern har tagit det väldigt lugnt och mest träffat familjen. Sovit länge, varit uppe sent, gjort så lite som möjligt.
Så sitter jag där i soffan, pillar chipssmulor ur naveln, och övertygar mig själv om att det är nyttigt att bryta vardagens rutiner under semestern. Undvika att passa tider, äta när man är hungrig, sova när man är trött och absolut inte ta ut sig för mycket, utan vila, läsa och på sin höjd ta en promenad.
Så gör jag det ändå. Jag går ut och tar en löprunda. Det gör ont och är stelt. Och varmt. Jag pinar mig runt. Det är allt annat än lätt. Väl hemma inser jag dock något. Jag vill ha mer. Jag inser att jag älskar det här. Att använda min kropp. Pressa den, känna att den svarar. Pulsen som pumpar i takt till musiken. Att svettas och låta huvudet bestämma över kroppen. Testa min egen styrka och uthållighet. Känna mina egna begränsningar. Smärtan. Njtningen.
Varför har jag någonsin försökt övertyga mig själv om att jag kan leva utan det här? Om ens bara för några veckor. Det är som att återse kärleken du övergav för att vardagen smugit sig på och inse att det är här du hör hemma.
Morgondagens träningspass är redan inbokat. Det känns faktiskt skönt att det bara är en vecka kvar av semestern nu. Då får jag snart komma tillbaka till mina gamla rutiner.
