söndag 17 juni 2012
onsdag 13 juni 2012
En vecka kvar.
Nu är det mycket armar, ben, fötter och armbågar i min mage. Mycket bebis helt enkelt. Det sträcks, buffas, sparkas och hickas som aldrig förr. Inte alltid helt behagligt, men alltid välkommet.
Skönt att slippa jobba och kunna sova när jag är trött och äta när jag är hungrig. Men nu vill jag att den ska komma ut! Jag vill ha min lilla bebis! Jag tror ännu inte riktigt på att det kommer att hända. Kan inte sätta in mig själv i den situationen. Känslorna pendlar mellan rädsla och lycka.
Vad har vi gett oss in på..?
Smulan har inte gett några tecken på att vilja möta världen ännu. Däremot så känns det att dagen då det ska ske har börjat närma sig. Tyngden neråt är mer påtaglig än tidigare och magen har sjunkit. Fortfarande kan det dock vara allt mellan 3 timmar och 3 veckor tills det är dags.
Jag fyller dagarna med meningsfulla saker. Träffa några jag tycker om, få ärenden uträttade. Allt i lagom doser. Det är trots allt väldigt skönt att komma hem, lägga upp fötterna i soffan och bara läsa, men det går inte att göra hela dagarna.
Tiden just nu känns lite som att befinna sig mellan två kapitel i en bok. Jag väntar bara på att få vända blad och se vad som ska hända i nästa kapitlet av vårt liv...
tisdag 5 juni 2012
Märkligt
Sista dagen på jobbet idag, på ett tag.
Tänk att något jag sett fram emot kan infinna sig med en sån känsla av tomhet. Kanske börjar det gå upp för mig att det är på riktigt nu. Vi kommer verkligen att bli tre och livet kommer aldrig att bli detsamma igen.
Jag gillar inte förändringar. Det vet jag. Jag vet till och med varför jag inte gillar förändringar. Jag har sett min egen personprofil och min näst högsta faktor är "stabilitet". Jag kan hantera förändring, men behöver veta varför den sker och att det är för att det syftar till något bättre. Jag vet rent logiskt att detta är någonting bättre, men ännu inte känslomässigt.
Det är samma sak med andra positiva förändringar som jag sett fram emot. För att citera Zoe från "Death Proof".
Ja, det känns ungefär så. Som att jag strax ska klättra upp på en motorhuv i 120 km/h.
(För övrigt en av de bästa filmerna, all time. Kan se den hur många gånger som helst)
Tänk att något jag sett fram emot kan infinna sig med en sån känsla av tomhet. Kanske börjar det gå upp för mig att det är på riktigt nu. Vi kommer verkligen att bli tre och livet kommer aldrig att bli detsamma igen.
Jag gillar inte förändringar. Det vet jag. Jag vet till och med varför jag inte gillar förändringar. Jag har sett min egen personprofil och min näst högsta faktor är "stabilitet". Jag kan hantera förändring, men behöver veta varför den sker och att det är för att det syftar till något bättre. Jag vet rent logiskt att detta är någonting bättre, men ännu inte känslomässigt.
Det är samma sak med andra positiva förändringar som jag sett fram emot. För att citera Zoe från "Death Proof".
Kim: So you're ready do to this? Are you sure? Zoe: Well... I always don't wanna do it right before I'm gonna
do it. You know what I mean?
Ja, det känns ungefär så. Som att jag strax ska klättra upp på en motorhuv i 120 km/h.
(För övrigt en av de bästa filmerna, all time. Kan se den hur många gånger som helst)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)