En vecka kvar.

Nu är det mycket armar, ben, fötter och armbågar i min mage. Mycket bebis helt enkelt. Det sträcks, buffas, sparkas och hickas som aldrig förr. Inte alltid helt behagligt, men alltid välkommet.

Skönt att slippa jobba och kunna sova när jag är trött och äta när jag är hungrig. Men nu vill jag att den ska komma ut! Jag vill ha min lilla bebis! Jag tror ännu inte riktigt på att det kommer att hända. Kan inte sätta in mig själv i den situationen. Känslorna pendlar mellan rädsla och lycka.

Vad har vi gett oss in på..?

Smulan har inte gett några tecken på att vilja möta världen ännu. Däremot så känns det att dagen då det ska ske har börjat närma sig. Tyngden neråt är mer påtaglig än tidigare och magen har sjunkit. Fortfarande kan det dock vara allt mellan 3 timmar och 3 veckor tills det är dags.

Jag fyller dagarna med meningsfulla saker. Träffa några jag tycker om, få ärenden uträttade. Allt i lagom doser. Det är trots allt väldigt skönt att komma hem, lägga upp fötterna i soffan och bara läsa, men det går inte att göra hela dagarna.

Tiden just nu känns lite som att befinna sig mellan två kapitel i en bok. Jag väntar bara på att få vända blad och se vad som ska hända i nästa kapitlet av vårt liv...