En stor dag

Idag är en speciell dag. Första gången jag bloggar på flera månader faktiskt. Men den stora dagen är först på måndag. Då blir det första måndagen som Tomas brukar få behandling, som han inte ska få någon behandling.

Resan som började den 26 april är över.

Förhoppningsvis för gott.

Den 9 november gör Tomas sin sista röntgen och inom ett par veckor efter detta så bör vi veta om vi kan andas ut och börja leva som vanligt, eller ska jag säga på riktigt?

Det har varit långa veckor och månader. Sommaren, som i vanliga fall är så efterlängtad, var en transportsträcka. Mot något bättre. Hösten.

Vi har bara fått positiva besked längs vägen, men hela tiden varit rädda att ta ut något i förskott. Vi har nämnt det, snuddat vid tanken, vad skulle ett negativt besked innebära? Snabbt slagit bort det, varit rationella, riktat blicken framåt. Händer det så händer det, vi får hantera det då. Hoppas på det bästa, förbereda sig på det värsta. Vad finns det annars att göra?

Nu väntar vi på det sista beskedet. Det som, enligt läkarna, är positivt med 95 procents säkerhet. Vad är 5 procent? Inte mycket, men inte obetydligt. Hodgkin drabbar 160 personer i Sverige varje år. Hur många procent är det?

Sedan kommer nästa steg. Om det bästa skulle inträffa, vi får ett positivt besked, det är över. Livet går vidare. Vad händer då?

Det har tillkommit något. En känsla, en rädsla, en kunskap om livets bräcklighet. En vetskap om att det kan hända. Igen.

Det kommer alltid att finnas där. På gott och ont. Vi vet vad det innebär att stå inför risken att förlora allt. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har, lite mer. Men vi kommer också att bära med oss minnet av känslan. Känslan att något som betyder allt kan gå förlorat för alltid.

För lite över ett år sedan lovade vi varandra "for better or for worse". Förhoppningsvis har vi klarat av "for worse". Nu måste det bara bli bättre. 2011 here we come!