Inte alltid sams

Det är en sak jag har tänkt på, lite mer än vanligt, nu på senaste. Det handlar om förmågan att stötta varandra i ett förhållande. Jag och Tomas bråkar ju ibland, som de flesta par (som är ärliga och inte försöker mörka att de också är mänskliga) faktiskt gör med jämna mellanrum. Vi bråkar om disken, städningen, tvätten, semestern och många andra saker som kräver gemensamma beslut eller insatser.

Det har också slagit mig att vi ofta bråkar när vi blir pressade eller stressade. När vi egentligen borde stötta varandra. Det kan vara när vi är i Kalifornien på semester och kör fel (enligt mig). Jag tycker att vi ska vända och Tomas tycker att vi ska köra vidare. Eller så kan det vara när vi är på ett hostel i Australien och jag slår upp ett jack i huvudet (jag tänker inte gå in på hur). Tomas inser att jag måste sy, men jag vägrar. Det blir högljudda diskussioner, ibland tårar. Jag har tänkt att vi inte klarar av att vara så där vuxna och objektiva, se vad som verkligen behöver göras och göra det tillsammans. Och jag har undrat om ett förhållande som fungerar så verkligen fungerar i längden.

Sen händer det något. Något större än att man läser kartan fel, eller slår huvudet i en takfläkt (ja, det var så det gick till). Det är ingen stor sak egentligen, ingen har dött och ingen är sjuk. Men det ställer ändå saker lite på kant. Det är då han finns där. Min klippa i tillvaron och stora kärlek. Med värme, stöd, uppmuntran, men framförallt kärlek och omtanke. Tack för att du finns och för att jag får ha dig i mitt liv.

Jag älskar dig.