Så har två tredjedelar av semestern snart gått. Det har verkligen gått i återhämtningen och lugnets tecken. Jag som annars gärna far och flänger på semestern har tagit det väldigt lugnt och mest träffat familjen. Sovit länge, varit uppe sent, gjort så lite som möjligt.
Så sitter jag där i soffan, pillar chipssmulor ur naveln, och övertygar mig själv om att det är nyttigt att bryta vardagens rutiner under semestern. Undvika att passa tider, äta när man är hungrig, sova när man är trött och absolut inte ta ut sig för mycket, utan vila, läsa och på sin höjd ta en promenad.
Så gör jag det ändå. Jag går ut och tar en löprunda. Det gör ont och är stelt. Och varmt. Jag pinar mig runt. Det är allt annat än lätt. Väl hemma inser jag dock något. Jag vill ha mer. Jag inser att jag älskar det här. Att använda min kropp. Pressa den, känna att den svarar. Pulsen som pumpar i takt till musiken. Att svettas och låta huvudet bestämma över kroppen. Testa min egen styrka och uthållighet. Känna mina egna begränsningar. Smärtan. Njtningen.
Varför har jag någonsin försökt övertyga mig själv om att jag kan leva utan det här? Om ens bara för några veckor. Det är som att återse kärleken du övergav för att vardagen smugit sig på och inse att det är här du hör hemma.
Morgondagens träningspass är redan inbokat. Det känns faktiskt skönt att det bara är en vecka kvar av semestern nu. Då får jag snart komma tillbaka till mina gamla rutiner.
lördag 30 juli 2011
måndag 7 mars 2011
Och så gick det en månad till...
Jag tycker verkligen inte att det är speciellt länge sedan jag skrev sist, men uppenbarligen så springer tiden ifrån mig, det har redan gått en månad!! Kanske inte så farligt eftersom det mesta av den månaden var februari, vilket näst efter november och januari är min absolut värsta månad (december kommer undan för att jag fyller år, annars hade den varit där och tävlat i toppen, tro mig). Så här skulle jag rangordna årets månader från den jag gillar mest till den jag gillar minst:
1. Juli - sommar, sol, värme, semester, behöver jag säga mer?
2. Juni - försommar, midsommar, hägg och syrén, skolavslutning, vind som blåser i trädkronor.
3. Augusti - ljumma augustikvällar, sommarregn, grillning, kräftpremiär, bad, nystart inför hösten.
4. Maj - Ljusgröna björkblad, vitsippor, vårsol.
5. September - Sista sensommarvärmen, septembersol, första höstregnet, klar luft.
6. April - Tussilago, påsk, Valborg, det knoppas och går åt rätt håll.
7. Oktober - Träden i höstfärger, höstmörker, tända ljus, té, Halloween.
8. December - Gnistrande snö, adventsljusstake, glöggdoft, julstämning.
9. Mars - Lite ljusare än februari, slask/is/slask/is/slask/is, kallt.
10. Februari - Mörkt, kallt.
11. Januari - Mörkt, kallt, meningslöst.
12. November - Why?
November skulle behöva berättiga sin existens. Jag har svårt att se någonting konstruktivt som den månaden har att bidra med. Den är en enda lång försmak av de gråa, kalla, mörka, dystra som ska komma de närmast 4 månaderna. En påminnelse om att livet sakta men säkert mer och mer kommer att tapa sin mening, för att sedan återvända med de första bladen som slår ut i april/maj.
Jag slås varje år av att när jag just gett upp hoppet om att något levande skulle kunna spira i vårat kalla och bistra klimat, då händer det. Bladen på träden slår ut. Ibland känns det som att det händer över en natt. Jag vaknar en morgon och allt är lummigt, grönt och doftar klorfyll. Det är så fantastiskt! Suset när vinden blåser i bladen och sol som sirlas genom gröna löv. Finns det någon vackrare...
Det är som om naturen håller tillbaka ända tills vi nästan har mist vår sista strimma av hopp och vår sista gnutta energi. Då exploderar den i färger, ljus och dofter. Jag älskar det!
Men några månader till får jag hålla mig. Förhoppningsvis har det hunnit gå en månad till (för då är mars slut också) innan jag skriver nästa gång. Förhoppningsvis går tiden lika fort till dess.
Vi ses säkert i april (om jag inte får ett infall och skriver innan dess).
1. Juli - sommar, sol, värme, semester, behöver jag säga mer?
2. Juni - försommar, midsommar, hägg och syrén, skolavslutning, vind som blåser i trädkronor.
3. Augusti - ljumma augustikvällar, sommarregn, grillning, kräftpremiär, bad, nystart inför hösten.
4. Maj - Ljusgröna björkblad, vitsippor, vårsol.
5. September - Sista sensommarvärmen, septembersol, första höstregnet, klar luft.
6. April - Tussilago, påsk, Valborg, det knoppas och går åt rätt håll.
7. Oktober - Träden i höstfärger, höstmörker, tända ljus, té, Halloween.
8. December - Gnistrande snö, adventsljusstake, glöggdoft, julstämning.
9. Mars - Lite ljusare än februari, slask/is/slask/is/slask/is, kallt.
10. Februari - Mörkt, kallt.
11. Januari - Mörkt, kallt, meningslöst.
12. November - Why?
November skulle behöva berättiga sin existens. Jag har svårt att se någonting konstruktivt som den månaden har att bidra med. Den är en enda lång försmak av de gråa, kalla, mörka, dystra som ska komma de närmast 4 månaderna. En påminnelse om att livet sakta men säkert mer och mer kommer att tapa sin mening, för att sedan återvända med de första bladen som slår ut i april/maj.
Jag slås varje år av att när jag just gett upp hoppet om att något levande skulle kunna spira i vårat kalla och bistra klimat, då händer det. Bladen på träden slår ut. Ibland känns det som att det händer över en natt. Jag vaknar en morgon och allt är lummigt, grönt och doftar klorfyll. Det är så fantastiskt! Suset när vinden blåser i bladen och sol som sirlas genom gröna löv. Finns det någon vackrare...
Det är som om naturen håller tillbaka ända tills vi nästan har mist vår sista strimma av hopp och vår sista gnutta energi. Då exploderar den i färger, ljus och dofter. Jag älskar det!
Men några månader till får jag hålla mig. Förhoppningsvis har det hunnit gå en månad till (för då är mars slut också) innan jag skriver nästa gång. Förhoppningsvis går tiden lika fort till dess.
Vi ses säkert i april (om jag inte får ett infall och skriver innan dess).
måndag 7 februari 2011
Rapport från Gardermoen
Dåligt med uppdateringar här på sistone. Jag skyller på tidsbrist...
Just nu har jag inte tidsbrist, snarare tidsöverflöd. Sitter på Gardermoen och väntar på att flyget ska gå, om 45 minuter. Det är jag och tre passagerare till. Det är ingen underdrift. Vem f*n vill flyga hem från Oslo kl 21.30 på en måndag. Det är sista flyget från Oslo till Stockholm. Jag har stenkoll på flygtiderna. Norwegian går 17.00, 18.30 och 21.00. SAS går utöver det 19.45 samt 21.30. Det är mer eller mindre ett begrepp på min arbetsplats. "När flyger du hem från Oslo?" "Jag tar 19.45." "Synd, jag har bokat 18.30 flyget". Inte ovanligt att man stöter på någon som flyger samma flyg eller något precis innan eller efter.
Idag har jag säkrat upp med sista flyget för att hinna med allt, ibland blir det en del väntan istället. Men det är bättre än motsatsen. Så här kan en vanlig "Oslo-dag" se ut:
4.50 Godmorgon världen! Frukost, dusch etc.
5.45 Avfärd mot Arlanda
6.15 Incheckning Terminal 2, säkerhetskontroll etc.
7.05 Första Norwegian flyget mot Oslo
8.10 Landar på Gardermoen
8.27 Sminkar mig på en flygplatstoalett
8.36 Kliver på flytoget mot Oslo. Kollar mailen.
8.56 Ankommer Oslo S, möter upp Regionchefen som jag ska ha möten med idag.
10.00 Är framme i Moss, där vi ska ha våra tre första möten. Besöker butiker etc.
11.00-13.30 Sitter i möte.
13.45 Lunch i form av en Kylling wrap som intas i bilen på väg till vårt nästa möte.
14.27 Ankommer till Ski Storsenter.
14.30-17.45 Sitter i fyra möten. Kollar mailen och smsar Tomas att det snöar här när jag får en lucka.
18.00 Avfärd mot Storo för butiksbsök.
18.30 På plats i Storo.
18.50 Avfärd mot Oslo S.
19.05 Ankommer Oslo S. Säger tack för idag till Regionchefen.
19.15-19.20 Äter middag i form av en Whopper på Burger King på Oslo S. Smsar Tomas som sällskap,
19.35 Flytoget avgår mot Gardermoen.
19.55 Flytoget ankommer Gardermoen.
20.00 - 20.30 Säkerhetskontroll (jag fick ta av mig skorna och genomgå extrakontroll, igen.) toalettbesök, etc.
20.30 Bloggar vid gaten. Life is good.
Min dag "so far". Ska förhoppningsvis strax boarda. Antalet passagerar som väntar nu (20.58) har ökat till totalt sex personer. Fullbokat flyg det här vettu... Min enda tröst är att det inte hade spelat någon roll om jag bokat Norwegian 21.00 idag, det är nämligen försenat till 21.30... Inte helt ovanligt. Bokade dumt ändå, eftersom Norwegian flyger från terminal 2 och SAS från terminal 5. Detta betyder alltså att min bil står vid terminal 2 och jag landar vid terminal 5. Typiskt. Det blir en liten promenad på kvällskvisten.
Nu snart dags att stänga ned och kliva ombord.
Tack för mig och godnatt!
Just nu har jag inte tidsbrist, snarare tidsöverflöd. Sitter på Gardermoen och väntar på att flyget ska gå, om 45 minuter. Det är jag och tre passagerare till. Det är ingen underdrift. Vem f*n vill flyga hem från Oslo kl 21.30 på en måndag. Det är sista flyget från Oslo till Stockholm. Jag har stenkoll på flygtiderna. Norwegian går 17.00, 18.30 och 21.00. SAS går utöver det 19.45 samt 21.30. Det är mer eller mindre ett begrepp på min arbetsplats. "När flyger du hem från Oslo?" "Jag tar 19.45." "Synd, jag har bokat 18.30 flyget". Inte ovanligt att man stöter på någon som flyger samma flyg eller något precis innan eller efter.
Idag har jag säkrat upp med sista flyget för att hinna med allt, ibland blir det en del väntan istället. Men det är bättre än motsatsen. Så här kan en vanlig "Oslo-dag" se ut:
4.50 Godmorgon världen! Frukost, dusch etc.
5.45 Avfärd mot Arlanda
6.15 Incheckning Terminal 2, säkerhetskontroll etc.
7.05 Första Norwegian flyget mot Oslo
8.10 Landar på Gardermoen
8.27 Sminkar mig på en flygplatstoalett
8.36 Kliver på flytoget mot Oslo. Kollar mailen.
8.56 Ankommer Oslo S, möter upp Regionchefen som jag ska ha möten med idag.
10.00 Är framme i Moss, där vi ska ha våra tre första möten. Besöker butiker etc.
11.00-13.30 Sitter i möte.
13.45 Lunch i form av en Kylling wrap som intas i bilen på väg till vårt nästa möte.
14.27 Ankommer till Ski Storsenter.
14.30-17.45 Sitter i fyra möten. Kollar mailen och smsar Tomas att det snöar här när jag får en lucka.
18.00 Avfärd mot Storo för butiksbsök.
18.30 På plats i Storo.
18.50 Avfärd mot Oslo S.
19.05 Ankommer Oslo S. Säger tack för idag till Regionchefen.
19.15-19.20 Äter middag i form av en Whopper på Burger King på Oslo S. Smsar Tomas som sällskap,
19.35 Flytoget avgår mot Gardermoen.
19.55 Flytoget ankommer Gardermoen.
20.00 - 20.30 Säkerhetskontroll (jag fick ta av mig skorna och genomgå extrakontroll, igen.) toalettbesök, etc.
20.30 Bloggar vid gaten. Life is good.
Min dag "so far". Ska förhoppningsvis strax boarda. Antalet passagerar som väntar nu (20.58) har ökat till totalt sex personer. Fullbokat flyg det här vettu... Min enda tröst är att det inte hade spelat någon roll om jag bokat Norwegian 21.00 idag, det är nämligen försenat till 21.30... Inte helt ovanligt. Bokade dumt ändå, eftersom Norwegian flyger från terminal 2 och SAS från terminal 5. Detta betyder alltså att min bil står vid terminal 2 och jag landar vid terminal 5. Typiskt. Det blir en liten promenad på kvällskvisten.
Nu snart dags att stänga ned och kliva ombord.
Tack för mig och godnatt!
tisdag 16 november 2010
När livet tar vid
Det är över nu. Det är dags för livet att ta vid. Den här gången segrade livet, hoppet och framtiden. Vår framtid.
Jag sitter i min hotellsäng i Oslo, men vill egentligen bara åka hem och krama på min kärlek. Han, den varma, mjuka, vackra och fantasktiska mannen som är min man.
Det är särskilt trist att jag inte här hos honom idag. Det är en stor dag. Det är början på resten av vår framtid tillsammans. För det är nu helt klart att vi har en framtid tillsammans.
Det är över på riktigt nu. Vi fick beskedet idag. Tomas har inte cancer längre.
Idag är en bra dag. En helt fantastisk dag. Faktiskt den bästa.
Vi vann.
Jag sitter i min hotellsäng i Oslo, men vill egentligen bara åka hem och krama på min kärlek. Han, den varma, mjuka, vackra och fantasktiska mannen som är min man.
Det är särskilt trist att jag inte här hos honom idag. Det är en stor dag. Det är början på resten av vår framtid tillsammans. För det är nu helt klart att vi har en framtid tillsammans.
Det är över på riktigt nu. Vi fick beskedet idag. Tomas har inte cancer längre.
Idag är en bra dag. En helt fantastisk dag. Faktiskt den bästa.
Vi vann.
söndag 10 oktober 2010
Före/efter
Nu har vi äntligen gjort det!
Vi har pratat om det länge - men till slut blev det i alla fall av. Även om jag inte trodde att det skulle hända förrän det var över ungefär så är det klart. Vi har renoverat vårt kök och badrum. Det blev en resa utan dess like, men det var helt klart värt det!
Jag har tyvärr inga "före bilder" från precis innan renoveringen, utan dessa bilder är från när vi var på visningen av lägenheten. Därför ser det inte exakt ut som när vi flyttat in, men grunden är ändå densamma.
Köket hade fina gamla hederliga funkisskåpluckor. Något som jag uppskattde mycket, men de var lite trasiga och fungerade inte som de skulle. Skåpen var lite allmänt ofräscha inuti och förvaringen var allt annat än optimal. Dessutom sakandes både spisfläkt och diskmaskin. Fönstret har bytts sedan denna bild togs, tack och lov. Det gamla fönstret hade sådana glipor att man hörde ljud utifrån lika bra med det öppet som stängt. Men när det byttes så sattes det dit en list som färgen flagnade på så fort det kom en droppe vatten på det. (Vilket det givetvis kan få i ett fönster). Dessutom hade vattenlåset under diskbänken mer rost än färg kvar.
Badrummet ser ganska fint ut på bilden, men det som inte syns är den flagnade färgen på dörrkarmen och att listen var mörken vid tröskeln. Golvbrunnen som aldrig gick att få ren. Att toalettstolen satt löst. Det var borrhår i kaklet både här och där. Handfatet hindrades från att luta genom en träbit instucken bakom det och duscstången var provisoriskt uppsatt med en plastbit som täckte hålet där den borrats fast. Ni förstår, det var inte roligt. Det var också ideligen stopp i avloppet under handfatet, vilket gjorde att vattnet vände uppåt och rann ut på golvet.
Med andra ord, jag saknar inte vårt gaml kök och badrum.
Att det då äntligen blev av har jag min bättre hälft att tacka för. Tack - Tomas. Han var den som drev och ledde hela projektet renovering. Jag hade väl hand om den ekonomisk biten, men inte mycket mer. Jag är så glad att han tog tag i det, för annars hade det nog aldrig hänt. Det kändes som ett stort ogreppbart projekt och det blev också så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Vi var tvugna att flytta ut under tiden, eftersom vi under flera veckar inte hade varken tolett eller dusch. Under tiden bodde vi hos Tomas moster och hennes man i Solna. Tusen tack för det! Vi kunde inte ha löst bostadsfrågan bättre.
Här har vi köket under och efter renoveringen. Det som inte syns här är en undebar grön vägg som är till höger i denna bild. Vi har även satt in ett helt nytt skåp på en yta bredvid kylskåpet som tidigare var helt outnyttjad, vilket underlättar förvaringen mycket i vårt lilla kök. Notera särskilt diskmaskinen. Det finns inget vackrare ljud än när vi sätter igång den, det är som musik för mina öron.
Badrummet var det som revs ut först. Det såg rent ut sagt förjävligt ut under. Jag hade väldigt svårt att se att det någonsin skulle bli något meningsfullt av det igen. Allt byttes i badrummet, ända fram till stammen (utom rören till elementet). Vi rev ut gjutjärnsbadkaret som slogs sönder med slägga och ersatte det med en vikbar duschvägg. Vi fick loss massor av plats och vårt lilla badrum har nu även framdraget el och vatten till tvättmaskin, även om det inte är något som känner behov av i dagsläget. Det känns också så mycket större. Vi har har golvvärme, handdukstork och faktiskt ett skåp att ställa in alla våra saker i.
Jag är så glad att det är över och givetvis var det värt det, men det dröjer nog innan jag gör något liknande igen.
Vi har pratat om det länge - men till slut blev det i alla fall av. Även om jag inte trodde att det skulle hända förrän det var över ungefär så är det klart. Vi har renoverat vårt kök och badrum. Det blev en resa utan dess like, men det var helt klart värt det!
Jag har tyvärr inga "före bilder" från precis innan renoveringen, utan dessa bilder är från när vi var på visningen av lägenheten. Därför ser det inte exakt ut som när vi flyttat in, men grunden är ändå densamma.
Köket hade fina gamla hederliga funkisskåpluckor. Något som jag uppskattde mycket, men de var lite trasiga och fungerade inte som de skulle. Skåpen var lite allmänt ofräscha inuti och förvaringen var allt annat än optimal. Dessutom sakandes både spisfläkt och diskmaskin. Fönstret har bytts sedan denna bild togs, tack och lov. Det gamla fönstret hade sådana glipor att man hörde ljud utifrån lika bra med det öppet som stängt. Men när det byttes så sattes det dit en list som färgen flagnade på så fort det kom en droppe vatten på det. (Vilket det givetvis kan få i ett fönster). Dessutom hade vattenlåset under diskbänken mer rost än färg kvar.
Badrummet ser ganska fint ut på bilden, men det som inte syns är den flagnade färgen på dörrkarmen och att listen var mörken vid tröskeln. Golvbrunnen som aldrig gick att få ren. Att toalettstolen satt löst. Det var borrhår i kaklet både här och där. Handfatet hindrades från att luta genom en träbit instucken bakom det och duscstången var provisoriskt uppsatt med en plastbit som täckte hålet där den borrats fast. Ni förstår, det var inte roligt. Det var också ideligen stopp i avloppet under handfatet, vilket gjorde att vattnet vände uppåt och rann ut på golvet.
Med andra ord, jag saknar inte vårt gaml kök och badrum.
Att det då äntligen blev av har jag min bättre hälft att tacka för. Tack - Tomas. Han var den som drev och ledde hela projektet renovering. Jag hade väl hand om den ekonomisk biten, men inte mycket mer. Jag är så glad att han tog tag i det, för annars hade det nog aldrig hänt. Det kändes som ett stort ogreppbart projekt och det blev också så mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Vi var tvugna att flytta ut under tiden, eftersom vi under flera veckar inte hade varken tolett eller dusch. Under tiden bodde vi hos Tomas moster och hennes man i Solna. Tusen tack för det! Vi kunde inte ha löst bostadsfrågan bättre.
Här har vi köket under och efter renoveringen. Det som inte syns här är en undebar grön vägg som är till höger i denna bild. Vi har även satt in ett helt nytt skåp på en yta bredvid kylskåpet som tidigare var helt outnyttjad, vilket underlättar förvaringen mycket i vårt lilla kök. Notera särskilt diskmaskinen. Det finns inget vackrare ljud än när vi sätter igång den, det är som musik för mina öron.
Badrummet var det som revs ut först. Det såg rent ut sagt förjävligt ut under. Jag hade väldigt svårt att se att det någonsin skulle bli något meningsfullt av det igen. Allt byttes i badrummet, ända fram till stammen (utom rören till elementet). Vi rev ut gjutjärnsbadkaret som slogs sönder med slägga och ersatte det med en vikbar duschvägg. Vi fick loss massor av plats och vårt lilla badrum har nu även framdraget el och vatten till tvättmaskin, även om det inte är något som känner behov av i dagsläget. Det känns också så mycket större. Vi har har golvvärme, handdukstork och faktiskt ett skåp att ställa in alla våra saker i.
Jag är så glad att det är över och givetvis var det värt det, men det dröjer nog innan jag gör något liknande igen.fredag 8 oktober 2010
En stor dag
Idag är en speciell dag. Första gången jag bloggar på flera månader faktiskt. Men den stora dagen är först på måndag. Då blir det första måndagen som Tomas brukar få behandling, som han inte ska få någon behandling.
Resan som började den 26 april är över.
Förhoppningsvis för gott.
Den 9 november gör Tomas sin sista röntgen och inom ett par veckor efter detta så bör vi veta om vi kan andas ut och börja leva som vanligt, eller ska jag säga på riktigt?
Det har varit långa veckor och månader. Sommaren, som i vanliga fall är så efterlängtad, var en transportsträcka. Mot något bättre. Hösten.
Vi har bara fått positiva besked längs vägen, men hela tiden varit rädda att ta ut något i förskott. Vi har nämnt det, snuddat vid tanken, vad skulle ett negativt besked innebära? Snabbt slagit bort det, varit rationella, riktat blicken framåt. Händer det så händer det, vi får hantera det då. Hoppas på det bästa, förbereda sig på det värsta. Vad finns det annars att göra?
Nu väntar vi på det sista beskedet. Det som, enligt läkarna, är positivt med 95 procents säkerhet. Vad är 5 procent? Inte mycket, men inte obetydligt. Hodgkin drabbar 160 personer i Sverige varje år. Hur många procent är det?
Sedan kommer nästa steg. Om det bästa skulle inträffa, vi får ett positivt besked, det är över. Livet går vidare. Vad händer då?
Det har tillkommit något. En känsla, en rädsla, en kunskap om livets bräcklighet. En vetskap om att det kan hända. Igen.
Det kommer alltid att finnas där. På gott och ont. Vi vet vad det innebär att stå inför risken att förlora allt. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har, lite mer. Men vi kommer också att bära med oss minnet av känslan. Känslan att något som betyder allt kan gå förlorat för alltid.
För lite över ett år sedan lovade vi varandra "for better or for worse". Förhoppningsvis har vi klarat av "for worse". Nu måste det bara bli bättre. 2011 here we come!
Resan som började den 26 april är över.
Förhoppningsvis för gott.
Den 9 november gör Tomas sin sista röntgen och inom ett par veckor efter detta så bör vi veta om vi kan andas ut och börja leva som vanligt, eller ska jag säga på riktigt?
Det har varit långa veckor och månader. Sommaren, som i vanliga fall är så efterlängtad, var en transportsträcka. Mot något bättre. Hösten.
Vi har bara fått positiva besked längs vägen, men hela tiden varit rädda att ta ut något i förskott. Vi har nämnt det, snuddat vid tanken, vad skulle ett negativt besked innebära? Snabbt slagit bort det, varit rationella, riktat blicken framåt. Händer det så händer det, vi får hantera det då. Hoppas på det bästa, förbereda sig på det värsta. Vad finns det annars att göra?
Nu väntar vi på det sista beskedet. Det som, enligt läkarna, är positivt med 95 procents säkerhet. Vad är 5 procent? Inte mycket, men inte obetydligt. Hodgkin drabbar 160 personer i Sverige varje år. Hur många procent är det?
Sedan kommer nästa steg. Om det bästa skulle inträffa, vi får ett positivt besked, det är över. Livet går vidare. Vad händer då?
Det har tillkommit något. En känsla, en rädsla, en kunskap om livets bräcklighet. En vetskap om att det kan hända. Igen.
Det kommer alltid att finnas där. På gott och ont. Vi vet vad det innebär att stå inför risken att förlora allt. Vi har lärt oss att uppskatta det vi har, lite mer. Men vi kommer också att bära med oss minnet av känslan. Känslan att något som betyder allt kan gå förlorat för alltid.
För lite över ett år sedan lovade vi varandra "for better or for worse". Förhoppningsvis har vi klarat av "for worse". Nu måste det bara bli bättre. 2011 here we come!
tisdag 1 juni 2010
A Life Less Ordinary
Det är konstigt det här med livet.
När livet rullar på som vanligt utan några större händelser vill jag göra allt. Flytta, åka på semester, byta jobb, renovera, gå ner i vikt, måla om, färga håret... Och listan fortsätter. Jag kan helt enkelt inte få nog av förändringar. Jag kan bli helt tokig på att det aldrig händer något. Att allt bara är som vanligt, som vanligt. Bleh.
Men nu har ödet gett mig möjligheten att se på mitt vanliga, tråkiga, händelselösa liv på ett helt nytt sätt. Det har fått mig att förstå att vanligt och händelselöst kan vara väldigt bra. Det är till och med eftersträvansvärt. Det är ju trots allt det liv jag har valt åt mig själv. Jag är inget offer för omständigheterna. Hade jag haft en så stark längtan efter spänning och förändringar hade jag gjort ett annat val än 9 till 5 jobb, bostadsrätt och tvåsamhet. Det är bara att inse. Den dagen jag verkligen tröttnar på riktigt är det bara upp till mig att faktiskt göra någonting åt det. Den som påstår något annat ljuger.
Det enda jag vill nu är däremot något som inte ligger i mina händer. Jag vill att Tomas ska bli frisk, mer än något annat, sen vill jag ha ett vanligt, tråkigt och händelselöst liv. Bara det är tillsmmans med honom.
En liten bit närmare har vi kommit. Tomas jobbar igen, halvtid. Det känns bra, för att det är lite närmare "vanligt", även om vår vardag fortfarande innehåller många lite mindre vanliga företeelser. Framförallt en hel del sjukhusbesök och mediciner. Efter det positiva beskedet vi fick för en och en halv vecka sen, finns dock det vanliga livet inom synhåll. Om än i horisonten någonstans och långt utom räckhåll än så länge, så finns det där. Det känns tryggt.
När livet rullar på som vanligt utan några större händelser vill jag göra allt. Flytta, åka på semester, byta jobb, renovera, gå ner i vikt, måla om, färga håret... Och listan fortsätter. Jag kan helt enkelt inte få nog av förändringar. Jag kan bli helt tokig på att det aldrig händer något. Att allt bara är som vanligt, som vanligt. Bleh.
Men nu har ödet gett mig möjligheten att se på mitt vanliga, tråkiga, händelselösa liv på ett helt nytt sätt. Det har fått mig att förstå att vanligt och händelselöst kan vara väldigt bra. Det är till och med eftersträvansvärt. Det är ju trots allt det liv jag har valt åt mig själv. Jag är inget offer för omständigheterna. Hade jag haft en så stark längtan efter spänning och förändringar hade jag gjort ett annat val än 9 till 5 jobb, bostadsrätt och tvåsamhet. Det är bara att inse. Den dagen jag verkligen tröttnar på riktigt är det bara upp till mig att faktiskt göra någonting åt det. Den som påstår något annat ljuger.
Det enda jag vill nu är däremot något som inte ligger i mina händer. Jag vill att Tomas ska bli frisk, mer än något annat, sen vill jag ha ett vanligt, tråkigt och händelselöst liv. Bara det är tillsmmans med honom.
En liten bit närmare har vi kommit. Tomas jobbar igen, halvtid. Det känns bra, för att det är lite närmare "vanligt", även om vår vardag fortfarande innehåller många lite mindre vanliga företeelser. Framförallt en hel del sjukhusbesök och mediciner. Efter det positiva beskedet vi fick för en och en halv vecka sen, finns dock det vanliga livet inom synhåll. Om än i horisonten någonstans och långt utom räckhåll än så länge, så finns det där. Det känns tryggt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)