Ur ett gravidperspektiv

Okej. Nu går det inte att smyga med längre. Jag är fysiskt uppenbart gravid och om detta råder inte längre några tvivel. Magen sticker ut. Nu tror jag också att utrymmet inne i min kropp börjar att tryta. Idag hade jag kanske den värsta växtvärken i magen någonsin, vilket jag har varit i stort sett helt förskonad från tidigare.
Det är visserligen rätt skönt att var uppenbart gravid, då slipper man de där blickarna utan efterföljande fråga och behöver inte förklara sig när man avböjer alkoholhaltiga drycker.
Rent fysiskt är nog det jobbigast just nu att jag ska växa i ganska exakt 3 månader till! Hur kommer jag att se ut? Det känns redan som att jag vandrar omkring i en fatsuit, när jag ser mig själv naken i spegeln.

Andra intressant iakttagelser jag har gjort är omgivningens bemötande av att jag är gravid. Här kommer därför topp 3 vanligast frågor jag har fått den senaste tiden, av mer eller mindre bekanta personer i min omgivning.

Vi börjar från botten med plats 3:
3. "Har ni tagit reda på vad det är för kön?"
Eftersom svaret är "nej" så följs detta oftast upp av "men vad tror du då?". Ja... vad svarar man på det? Jag tror att det är en tjej, men vad baseras det på? Jag brukar säkra genom att säga "Jag tror att det blir en tjej och bara därför så är det säkert en kille". Då kan jag ju faktiskt säga att jag hade rätt, oavsett! Beating the system.

2. "När ska du få barn?"
Också en fråga som inte är helt enkel att svara på, för jag har inte en aning. Barnmorskan säger 19 juni, men det kan ju lika gärna bli 5:e som 25:e, eller vilket datum som helst däremellan alternativt lite före eller lite efter. Hmm, kom just tänka på att det är konstigt att ingen då frågar "men vad tror du då?", eftersom jag vet lika mycket om när det ska komma som om könet på barnet.

1. "Hur mår du?"
Detta är den ensamt regerande mästaren av mästare när det gäller frågor jag får. Det är fantastiskt omtänksamt att så många bryr sig så mycket. Jag kan få frågan flera gånger om dagen. Samma person kan ställa den flera gånger samma vecka. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Fysiskt mår jag bra. Inga krämpor, ingen foglossning, jag kan både träna, äta och sova helt ok.
Psykiskt är en helt annan femma. Det är dock inte något som jag tror att man förväntar sig få höra i lunchrummet, över en middag eller i hissen. Så jag svarar bra och ger något översvallande svar om hur tacksam jag är över att jag sluppit massor av komplikatoner (vilket jag också är!).
Det jag däremot egentligen skulle vilja svara är att jag för det mest känner mig som en urkramad disktrasa. Jag lever i 24/7 i den värsta PMS jag någonsin har haft. Jag har är lättirriterad, gråtmild, uppgiven, energilös och mentalt helt utmattad. Om du sätter detta i kombination med allmänt klumpig och glömsk, så har du starten på en riktigt dålig dag. Som grädde på moset så står vi också inför den absolut största omställningen och det mest omfattande ansvaret i våra liv, som jag inte vet ett skit om. För det mesta vill jag faktiskt bara gömma mig under täcket och gråta.

Även om det rent konkret inte gör någon skillnad för mitt tillstånd, så var det skönt att få veta att en gravid kvinna har ett östrogenpåslag under graviditeten som motsvarar samma mängd som en icke-gravid kvinna producerar under 100 år. Kan ju förklara en del.

Det som däremot gör skillnad är den fantastiska vän och stora kärlek som faktiskt följer mig genom allt detta. För det mesta förstår han nog ingenting när jag står och storbölar över diskbänken i köket, men han är där och han kramar, tröstar och stöttar. Och för det så älskar, beundrar och respekterar jag honom något enormt. Utan honom så hade jag nog stannat kvar under täcket och gråtit varje morgon.