Om smulan

Här kommer en liten uppdatering om Smulan! Den växer och frodas i stadig takt. Det är en pigg liten krabat som många dagar/nätter inte vill vara stilla mer än nödvändigt och mer än gärna gör oss påminda om sin existens. Det buffas och sparkas för fullt i perioder. Framförallt kanske när mamma är lite trött och bara vill ligga eller sitta ned och ta det lite lugnt.

Den 17 januari var det dag för ultraljud. Det absolut mest spännande som hänt så långt. Jag hade då under den sista veckan på semestern börjat ana det lilla livet där inne, vilket var helt fantakstiskt. Nu fick vi då äntligen se vad som hänt sedan KUB-testet.

Vi fick se det lilla hjärtat, med kamrar och förmak, slå. Vi såg mun och näsa, fingrar och tår. Den låg lite som i skräddarställning, med benen korsade, och ena armen ovanför huvudet. Allt såg fint ut och allt som skulle finnas var på plats.

Den 28 januari i vecka 20 - halvvägs, med andra ord, såg magen ut så här! Har väl ökat ungefär 3,5-4 kg i vikt, har inte stenkoll, men någonstans där. Magen känns större än vad den ser ut på bilden, men är ännu inte så speciellt mycket i vägen. Ganska lagom storlek om du frågar mig.

Nu har vi dock kommit några veckor till och i vecka 25 är jag så här stor.

Nu har Susanne, vår barnmorska, börjat mäta magen och i vecka 24 låg jag exakt på snittet 23 cm. Det är tydligen vanligt att man i början ligger på rikt värdet och att det först senare börjar visa sig om bebisen ligger över eller under snittet. Nu har jag gått upp ca 5 kg. Min vikt tar små språng. Jag går inte upp alls på ett par veckor för att sedan skutta upp 1 - 1,5 kg från en vecka till en annan.

Vi har också fått höra Smulans hjärtslag två gånger. Det slår snabbt, mycket snabbare än våra hjärtan och har legat på 140 respektive 145 slag per minut. Annars är det mest min hälsa som barnmorska intresserar sig för och då bl.a. mitt blodvärde, som denna gång hade sjunkit till 120, men vilket fortfarande var bra. Jag behöver med andra ord inga tillskott, vilket alltid är skönt. Ska bara tänka på att äta lite mer järnrik mat.

Jag försöker få ihop träning 3 ggr per vecka, vilket inte alltid går p.g.a. att jag reser en del, men jag känner mig starkare nu än tidigare i graviditeten. Däremot så tar träningen ut sin rätt och jag kan bli rejält utslagen efter ett lite tuffare pass och måste alltid äta något direkt efter. Så det har blivit en banan i omklädningsrummet för att lösa de problemet.

Den riktigt stora skillnaden är mit sömnbehov. Jag har i vanliga fall ett stort sömnbehov och behöver helst 8,5 till 9 timmar per natt för må som bäst, men klarar mig ganska länge på 8 timmar. Nu sover jag spontant minst 9,5 timmar om kroppen får bestämma själv. Efter en lång arbetsvecka kan jag sova 10,5 timmar utan problem. Jag blir så trött om kvällarna att jag inte kan hålla mig uppe efter 22.00 och gärna går och lägger mig 20.30. Får jag inte sova ikapp på helgen (d.v.s. sova mina 10 timmar per natt eller nåt sånt) så blir den kommande arbetsveckan, med tidiga mornar, en enda lång kamp att ta sig igenom.

Men än så länge går det bra, jag håller på att lära känna mina nya kroppsbehov i form av mat (lite åt gången och mycket grönsaker/frukt), sömn och aktivitet (får ont i svanken av att sitta för länge, måste ta igen mig ordentligt efter ett träningspass). Jag inser att jag är fruktansvärt lyckligt lottad som så här långt har sluppit elaka komplikationer i form av foglossning och liknande.