Om smulan

Här kommer en liten uppdatering om Smulan! Den växer och frodas i stadig takt. Det är en pigg liten krabat som många dagar/nätter inte vill vara stilla mer än nödvändigt och mer än gärna gör oss påminda om sin existens. Det buffas och sparkas för fullt i perioder. Framförallt kanske när mamma är lite trött och bara vill ligga eller sitta ned och ta det lite lugnt.

Den 17 januari var det dag för ultraljud. Det absolut mest spännande som hänt så långt. Jag hade då under den sista veckan på semestern börjat ana det lilla livet där inne, vilket var helt fantakstiskt. Nu fick vi då äntligen se vad som hänt sedan KUB-testet.

Vi fick se det lilla hjärtat, med kamrar och förmak, slå. Vi såg mun och näsa, fingrar och tår. Den låg lite som i skräddarställning, med benen korsade, och ena armen ovanför huvudet. Allt såg fint ut och allt som skulle finnas var på plats.

Den 28 januari i vecka 20 - halvvägs, med andra ord, såg magen ut så här! Har väl ökat ungefär 3,5-4 kg i vikt, har inte stenkoll, men någonstans där. Magen känns större än vad den ser ut på bilden, men är ännu inte så speciellt mycket i vägen. Ganska lagom storlek om du frågar mig.

Nu har vi dock kommit några veckor till och i vecka 25 är jag så här stor.

Nu har Susanne, vår barnmorska, börjat mäta magen och i vecka 24 låg jag exakt på snittet 23 cm. Det är tydligen vanligt att man i början ligger på rikt värdet och att det först senare börjar visa sig om bebisen ligger över eller under snittet. Nu har jag gått upp ca 5 kg. Min vikt tar små språng. Jag går inte upp alls på ett par veckor för att sedan skutta upp 1 - 1,5 kg från en vecka till en annan.

Vi har också fått höra Smulans hjärtslag två gånger. Det slår snabbt, mycket snabbare än våra hjärtan och har legat på 140 respektive 145 slag per minut. Annars är det mest min hälsa som barnmorska intresserar sig för och då bl.a. mitt blodvärde, som denna gång hade sjunkit till 120, men vilket fortfarande var bra. Jag behöver med andra ord inga tillskott, vilket alltid är skönt. Ska bara tänka på att äta lite mer järnrik mat.

Jag försöker få ihop träning 3 ggr per vecka, vilket inte alltid går p.g.a. att jag reser en del, men jag känner mig starkare nu än tidigare i graviditeten. Däremot så tar träningen ut sin rätt och jag kan bli rejält utslagen efter ett lite tuffare pass och måste alltid äta något direkt efter. Så det har blivit en banan i omklädningsrummet för att lösa de problemet.

Den riktigt stora skillnaden är mit sömnbehov. Jag har i vanliga fall ett stort sömnbehov och behöver helst 8,5 till 9 timmar per natt för må som bäst, men klarar mig ganska länge på 8 timmar. Nu sover jag spontant minst 9,5 timmar om kroppen får bestämma själv. Efter en lång arbetsvecka kan jag sova 10,5 timmar utan problem. Jag blir så trött om kvällarna att jag inte kan hålla mig uppe efter 22.00 och gärna går och lägger mig 20.30. Får jag inte sova ikapp på helgen (d.v.s. sova mina 10 timmar per natt eller nåt sånt) så blir den kommande arbetsveckan, med tidiga mornar, en enda lång kamp att ta sig igenom.

Men än så länge går det bra, jag håller på att lära känna mina nya kroppsbehov i form av mat (lite åt gången och mycket grönsaker/frukt), sömn och aktivitet (får ont i svanken av att sitta för länge, måste ta igen mig ordentligt efter ett träningspass). Jag inser att jag är fruktansvärt lyckligt lottad som så här långt har sluppit elaka komplikationer i form av foglossning och liknande.

New York/Florida 2012

Eftersom jag inte lyckades så bra med uppdateringen av bloggen under semestern så kommer här en sammanfattning av vår semester 1-13 januari. (Det går även bra att klicka på bilderna för större versioner).

NEW YORK

Fr.v. Frihetsguddinnan, Lower Manhattan, Julgran och isrink utanför Rockefeller Center samt utsikt från Moma över omgivande byggnader.

Fr.v. utsikt från High Line, Tomas på High Line och Washingtont Square. Det var kallt! Sista kvällen avslutades därför med musikal på Broadway, Chicago och Taxi raka vägen till hotellen sen.

ORLANDO

Där efter bar det av mot varmare breddgrader, närmare bestämt Florida och Orlando som första stopp.

Första dagen stod Universel och Island of Adventure på schemat, mest p.g.a. attraktioner med Harry Potter tema. Dessvärre fick jag inte åka någonting.. :( Men vi fick roa oss på annat sätt, bl.a. geanom att äta lunch och dricka honungsöl på "Three broomsticks", och det gick fint det med. Annars njöt vi mest av vädret och värmen, mycket efterlängtad!

Dag två i Orlando spenderades på Disneyparken Epcot, en park med vetenskapstema, men mest tid la vi på deras olika landsteman. Fr.v. kinesiskta akrobater, Tomas i Tyskland och jag i Marocko. Vi besökt bl.a. även Norge, Frankrike, Mexico och Kanada.

MIAMI/HOLLYWOOD

När vi kändes mätta på nöjesparker och Disneyäventyr så bar färden vidare mot Miami, eller närmare bestämt Hollywood, en förort norr om Miami. Där bodde vi ordagrand 100 steg från stranden. Helt fantastiskt! Vi kunde också låna cyklar av de som ägde de B&B där vi bodde, och cykla de 10 minuterna bort till Hollywood beach där det fanns många kilometer med hotell och resatauranger längs broadwalken vid stranden.

Fr.v. utsikten över havet som mötte oss första kvällen då vi cyklade in till Hollywood beach (nästa bild). Första dagen spenderades givetvis solandes vid havet, även om jag mest kände mig tjock och blek.

Vi hann även med ett besök på Miami Zoo och South Beach.

KEY WEST

Nästa tur gick till Key West som ligger längst ut på Florida keys, vilket innebar bl.a. en lång bilresa omgivet av endast hav och horisont.

På vägen ut stannade vi även till i en nationalpark, med sanddyner långt ute i havet. Hela Key West omges av turkost vatten och en tropisk atmosfär.

Dyra nybygda hus ligger granne med riktiga ruckel, som en påminnelse om det "gamla" Key West. Trottoarerna omgärdas av grönska.

Vi hann med att se den berömda solnedgången från en Thairestaurang på en båt, då det blåste storm. Vi snorklade på världens tredje största barriärrev. Överallt i och utanför stan gick tuppar och höns omkring. En kvar leva från de tuppfäktningar som förr ägde rum i Key West. Idag är tupparna och hönsen skyddade av lag. Onekligen ett intressant oväntat inslag.

Men mest cruisade vi runt på våra cyklar och njöt av vädret, havet och den otrolig chillade atmosfären som verkligen växte på oss ju längre vi var där.

EVERGLADES

Sista dagen åkte vi tillbaka upp mot Miami för att flyga hem och tog ett smärtsamt farväl av Key West. Vi passade dock på att utnyttja dagen genom att stanna till i Everglades.

Everglades bjöd på mycket intressant djurliv i form av bl.a. olika fågelarter, men också givetvis de berömda alligatorerna som ibland var lite närmare och lite fler än vad man hade önskat. På bilden till höger, syns det inte så bra, men just på andra sidan om det lilla trä "staketet" ligger en alligator. Till synes mätt och trött, men hur ska man säkert veta...

Det var allt för denna gång. En helt underbar, omtumlande och fantastisk resa, med resmål jag absolut skulle rekommendera. Även om New York nog är trevligare med några grader varmare än vad vi hade, men det ger bara en god anledning att åka tillbaka igen!

New York 30-31 december

Första stopp efter incheckning på hotellet var Empire State building.

Kön var en mardröm (jag tänker inte ens tala om hur länge vi stod i kö), men utsikten från 102:a våningen över New York var fantastisk och ett perfekt sätt att starta vårt första New York besök!



Utsikten över bl.a. Chrysler building.






Till höger bl.a. Rockerfeller Center.


Med ömmande fötter och jetlag bar det sedan raka vägen tillbaka till hotellet för återhämtning inför nyårsafton!






Eftersom vi inte planerat att fira nyår i Times Square, som är epicentrum för hela världens nyår, så begav vi oss dit tidigt på nyårsaftonsmorgonen innan det hunnit spärra av hela Times Square.

Trots att klockan bara var strax efter 9 så var det redan mycket folk och poliser på plats. Det fanns till och med de som väntat sedan kvällen innan!

Vi lämnade hysterin och begav oss upp mot Central Park.




Ett vintrigt men soligt Central Park.

Efter ett kort besök på upper east side så återvände vi till Central Park för att äta nyårsbrunch på Loeb Boathouse.













Vi fortsatte norrut och hamnade till slut utanför Guggenheim.



För tillfället visades en utställning med Maurizio Cattelan. I rotundan, mitt i museet, fanns en samling med Cattelans verk upphängde från taket. En lika märklig som intressant installation.





Eftersom hela installationen är omöjlig att fånga på bild, så blir detta endast ett smakprov.


Det var verkligen en fantastisk upplevelse att medan du går uppåt och runt hela installationen så upptäckte du hela tiden nya konstverk, eller nya vinklar på konstverk du sett tidigare.







När vi sett oss mätta på Cattelan och övriga konstnärer på Guggenheim promenerade vi genom ett nyårsyrigt och julpyntat New York hem.

Vi promenerade förbi de exklusiva butikerna på Madison Avenue och gjorde en kort tur in på Tiffanys.

Vi såg folk köa till en kakaffär och streetdansare uppträda.

Desto närmare vi kom Times Square, desto mer folk blev det. Vi fortsatte dock tillbaka till hotellet för ett par timmars återhämtning innan kvällen...






Kl. 20.15 hade vi bord bokat på 49th street, d.v.s. bara några kvarter från Times Square. Med andra ord var det omöjligt att undvika den massiva mängd människor som befinner sig runt Times Square inför nyår. Vi hade "vouchers" från restaurangen för att kunna ta oss in på området, dessa blev noggrannt kontrollerade liksom medhavde väskor vid avspärrningarna. Väl framme vid restaurangen väntade en 5 rätters meny. När i var färdiga begav vi oss upp till Central Park för att fira in 2012.

Även i Central Park var det trängsel och uppslupen stämning. Vi ställde oss längs parkens södra "gräns" där vi dels kunde höra en del av folkhavet i Times Square och dels hade första parkett till kvällens fyrverkerier. När nedräkningen drog igång i Times Square hördes det ända upp till oss och när klockan slog tolv drog det mest imponerande och påkostade fyrverkeri, jag någonsin varit med om, igång. Under 20 minuter (ja, jag klockade det) smällde den ena mer färgsprakande än den andra raketen av. Varje gång jag trodde att det vara slut så fortsatte det, igen och igen och igen. När det sedan verkligen var slut så levererades den mest grandiosa finalen på ett fyrverkeri jag någonsin sett. Under ca 45 sek smällde och sprakade det konstant.

Kallt och trångt - men värt att vänta på! Gott Nytt År!!!

För mycket julmat?

Smulan 15+0

Smulan. Från början.

Fredag den 14 oktober var dagen då vi fick reda på att vi just påbörjat en stor och händelserik resa. Vårt livs största resa faktiskt. Efter en lång arbetsvecka var dock överraskningen inte omedelbart positiv. Jag hade givetvis anat det, men inte riktigt räknat med det.

Efter att Tomas för ett drygt år sedan genomgått sin cellgiftsbehandling så hade vi liksom slutat räkna med möjligheten att vi skulle kunna skapa liv på egen hand.

Men nu stod jag alltså här med plaststickan i handen och försökte förstå vad det egentligen innebar.

Det tog en god natts sömn för att inse vilket underbart mirakel som vi hade blivit föremål för. Miraklet fick namnet smulan, eftersom den vid den här tidpunkten var ungefär stor som en smula. Vi var i vecka 6, efter en snabb beräkning.

Veckorna sedan dess ha varit en berg-och-dalbana av oro, lycka, illamående, trötthet, vita lögner för kollegor och inte minst tankar, drömmar och tusen frågor.

Vid inskrivningen hos barnmorskan den 10 november bestämde vi oss för att göra ett s.k. KUB-test. Testet visar sannolikheten för kromosomfel hos fostret. Vi fick kort därefter en kallelse till den 29 november.

I vecka 10 förändrades plötsligt något. Jag började må väldigt mycket bättre än tidigare. Illamåenden som varit en trogen följeslagare morgon, middag och kväll försvann. Jag slutade också vakna mitt i natten av att det kändes som att blåsan skulle sprängas och fick lugnt sova igenom natten. Dessa symtom ersattes istället av hjärnspöken. Stod allt inte rätt till med smulan? I övrigt var dock allt normalt och de flesta byxorna började nu bli trånga. Inget som dock inte går att förklara med mitt förändrade födointag under allt illamående, eftersom det då handlade om att hitta något som jag kunde tänka mig att äta. Vilket inte alltid var det nyttigaste...

Idag var det dock äntligen dags för KUB-testet. Första gången då vi verkligen skulle få se mer av vad som ställt till med allt detta och om allt var bra med smulan.

När första bilden av ett litet huvud och en kropp syntes på skärmen var känslan helt otrolig. Vi får genast reda på att det finns ett litet hjärta som slår och mitt i alltihopa börjar smulan sträcka på båda armar och ben. Jag skrattar så mycket att magen hoppar. Det är en fantastisk och häftig upplevelse, att trots att jag inte ännu kan känna eller märka det lilla livet så lever det och rör faktiskt på sig där inne. Än så länge bara 11 veckor och några dagar och bara 5 cm från huvud till rumpa, men det är en välmående liten smula så långt vi vet. KUB-testet visade också på lägsta möjliga sannolikhet för några kromosomfel (1/20 000), vilket även det gör att vi kan känna oss lite tryggare i att det är en frisk liten krabat.

När vi gick därifrån svävade jag på små moln. Äntligen kan jag släppa oron och bara njuta av den resa vi har framför oss. Jag vet att fortsättningen är långt i från riskfri, men efter dessa första 12 veckor är åtminstone den största riskperioden.

Fortsättning följer...

En förlorad kärlek

Så har två tredjedelar av semestern snart gått. Det har verkligen gått i återhämtningen och lugnets tecken. Jag som annars gärna far och flänger på semestern har tagit det väldigt lugnt och mest träffat familjen. Sovit länge, varit uppe sent, gjort så lite som möjligt.

Så sitter jag där i soffan, pillar chipssmulor ur naveln, och övertygar mig själv om att det är nyttigt att bryta vardagens rutiner under semestern. Undvika att passa tider, äta när man är hungrig, sova när man är trött och absolut inte ta ut sig för mycket, utan vila, läsa och på sin höjd ta en promenad.

Så gör jag det ändå. Jag går ut och tar en löprunda. Det gör ont och är stelt. Och varmt. Jag pinar mig runt. Det är allt annat än lätt. Väl hemma inser jag dock något. Jag vill ha mer. Jag inser att jag älskar det här. Att använda min kropp. Pressa den, känna att den svarar. Pulsen som pumpar i takt till musiken. Att svettas och låta huvudet bestämma över kroppen. Testa min egen styrka och uthållighet. Känna mina egna begränsningar. Smärtan. Njtningen.

Varför har jag någonsin försökt övertyga mig själv om att jag kan leva utan det här? Om ens bara för några veckor. Det är som att återse kärleken du övergav för att vardagen smugit sig på och inse att det är här du hör hemma.

Morgondagens träningspass är redan inbokat. Det känns faktiskt skönt att det bara är en vecka kvar av semestern nu. Då får jag snart komma tillbaka till mina gamla rutiner.

Och så gick det en månad till...

Jag tycker verkligen inte att det är speciellt länge sedan jag skrev sist, men uppenbarligen så springer tiden ifrån mig, det har redan gått en månad!! Kanske inte så farligt eftersom det mesta av den månaden var februari, vilket näst efter november och januari är min absolut värsta månad (december kommer undan för att jag fyller år, annars hade den varit där och tävlat i toppen, tro mig). Så här skulle jag rangordna årets månader från den jag gillar mest till den jag gillar minst:

1. Juli - sommar, sol, värme, semester, behöver jag säga mer?
2. Juni - försommar, midsommar, hägg och syrén, skolavslutning, vind som blåser i trädkronor.
3. Augusti - ljumma augustikvällar, sommarregn, grillning, kräftpremiär, bad, nystart inför hösten.
4. Maj - Ljusgröna björkblad, vitsippor, vårsol.
5. September - Sista sensommarvärmen, septembersol, första höstregnet, klar luft.
6. April - Tussilago, påsk, Valborg, det knoppas och går åt rätt håll.
7. Oktober - Träden i höstfärger, höstmörker, tända ljus, té, Halloween.
8. December - Gnistrande snö, adventsljusstake, glöggdoft, julstämning.
9. Mars - Lite ljusare än februari, slask/is/slask/is/slask/is, kallt.
10. Februari - Mörkt, kallt.
11. Januari - Mörkt, kallt, meningslöst.
12. November - Why?

November skulle behöva berättiga sin existens. Jag har svårt att se någonting konstruktivt som den månaden har att bidra med. Den är en enda lång försmak av de gråa, kalla, mörka, dystra som ska komma de närmast 4 månaderna. En påminnelse om att livet sakta men säkert mer och mer kommer att tapa sin mening, för att sedan återvända med de första bladen som slår ut i april/maj.

Jag slås varje år av att när jag just gett upp hoppet om att något levande skulle kunna spira i vårat kalla och bistra klimat, då händer det. Bladen på träden slår ut. Ibland känns det som att det händer över en natt. Jag vaknar en morgon och allt är lummigt, grönt och doftar klorfyll. Det är så fantastiskt! Suset när vinden blåser i bladen och sol som sirlas genom gröna löv. Finns det någon vackrare...

Det är som om naturen håller tillbaka ända tills vi nästan har mist vår sista strimma av hopp och vår sista gnutta energi. Då exploderar den i färger, ljus och dofter. Jag älskar det!

Men några månader till får jag hålla mig. Förhoppningsvis har det hunnit gå en månad till (för då är mars slut också) innan jag skriver nästa gång. Förhoppningsvis går tiden lika fort till dess.

Vi ses säkert i april (om jag inte får ett infall och skriver innan dess).