Jag saknar sjukdomsinsikt. Jag anser inte att jag har ett missbruk. Jag tycker t.o.m. att min drog förbättrar min livskvalité. Jag knarkar endorfiner.
Flera gånger i veckan tar jag mig till gymmet för att under 55 minuter svettas i grupp och det är något av det bästa jag vet. Jag går igång på att under en löprunda känna hjärtat pumpa och svetten pärla sig i pannan. Jag har kommit på mig själv med att smyga in mer och mer musik från träningspass i min spellista på mobilen. Bara att höra musiken gör mig glad.
Mest märks mitt beroende de dagar jag verklingen i n t e vill gå och träna. Trött efter jobbet och med en stark längtan hem till soffan. Lyckoruset efter att då istället ha kört ett träningspass är obeskrivlig.
Jag försöker ändå övertyga mig själv om att jag kan sluta när jag vill.
Men varför skulle jag vilja sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar